LÅGLANDSBOSKAP gengas) användes en särsk. av vissa oxider bestående glödkropp, som av 1. upphettas till vit-glödning. — Om luft tillföres lysgas-1. i så riklig mängd, att allt kol förbrinner omedelbart, avtager l:s ljusstyrka starkt, under det att dess temp. avsevärt höjes. En bunsenbrännare (se d.o.) är så konstruerad, att den ger en dylik 1. — För att en gasblandning skall antändas, erfordras en viss antändnings-temp. Genom ett finmaskigt trådnät kan en 1. avkylas så, att den icke slår igenom trådnätet. Härpå beror konstruktionen av Davys säkerhetslampa (se d.o.), som användes i gruvor. — En vanlig ljus-1. består av tre olika zoner (se fig). Innerst befinner sig kärnan (zon 1), som icke är lysande och som består av oförbrända gaser. Detta kan påvisas genom att i kärnan införa ett rör, varigenom de oförbrända gaserna kunna ledas bort och antändas utanför 1. Kärnan om-gives av manteln (zon 2), där ofullst. förbränning äger rum. Manteln lyser starkt på gr. av glödande finfördelat kol. I l:s yttersta delar, slöjan (zon 3), som lyser svagt, är förbränningen fullst. Manteln verkar reducerande, slöjan oxiderande. — En 1. färgas av vissa kemiska ämnen, t.ex. gul av natriumsalter, röd av slron-tiumsalter och grön av bariumsalter. N.R-e. Lågadel, adelns lägre klasser, socialt och i regel ekonomiskt men icke alltid rättsligt skilda från den högre adeln. Den urspr. adeln i Europas skilda länder omfattade sådana ätter, som nutiden skulle räkna till högadeln (se d.o. och Friherre). Under medeltiden framväxte emellertid en lägre adel, dels ur riddarståndet, vilket främst rekryterades av de höga herrarnas en gång ofria tjänare, ministerialerna (die Ritter i Tyskland, slachtan i Polen, hidalgos i Spanien, knaparna i Sverige), dels ur högre ämbetsmannasläkter (noblesse de la robe i Frankrike), dels av mindre godsägare (gentry i England, lågfrälset i Sverige), dels de stora städernas rika och ledande köpmannasläkter (stadspatricierna i Tyskland, gentili i Italien). Jfr A d e 1. E.K. Låga Tåtra, se K a r p a t e r n a, sp. 53. Låga öarna, ögrupp i Stilla havet, se T u a-motoöarna. Lågblad, bot., se Blad, sp. 43. Lågen, Gudbrandsdalselven, älv, kommer från Lesjaskogsvatn (612 m.ö.h.) i Op-land fylke, ö. Norge, genomströmmar Gud-brandsdalen (se d.o.) i s.ö. riktning, mottager från v. de betydande tillflödena Otta, Sjoa, Vinstra, Gausa och mynnar i Mjösa (121 m. ö.h.), strax n. om Lillehammer. Längd 195 km.; vattenområde 12,033 kvkm. Ax.S. Lågfjäll, se Fjäll 2). Lågfrekve'ns. En växelström, vars periodtal el. frekvens (jfr d.o.) understiger 10,000 pr sek., brukar kallas lågfrekvent (se H ö g f r ekven s). Lågkonjunktur, ”dåliga tider”, under vilka näringslivet präglas av bristande företagsamhet och minskad realkapitalbildning. Se Konjunktur. Lågkyrklig (efter eng. Loiv church), beteckning för en riktning inom engelska kyrkan, som lägger mera vikt vid förkunnelsen, socialt arbete och missionsverksamhet än vid prästämbete och sakrament (över huvud kyrkans institutionella sida). Uttrycket har uppkommit i motsättning till högkyrklig (se d.o.), användes ofta ss. liktydigt med evangelikal (se Anglikanska kyrkan, sp. 1,107) och brukas även om motsvarande riktningar inom andra kyrkor (jfr E. Newman, ”Sv. högkyrklighet, lågkyrklighet och frikyrklighet”, 1932). S.N. Lågland kallas i allm. allt land, som ligger lägre än 200 m.ö.h., oberoende av dess terrängformer. L. utgör o. 30 % av jordens landyta (31,2% av Eurasiens, 15,4% av Afrikas, 36,o % av Australiens, 32,4 % av Nordamerikas och 42,8% av Sydamerikas areal). Jfr Högland. J.C. Låglandsboskap, benämning på en talrik grupp nötboskapsraser, som förekomma i lågländerna. Som ex. på sådana raser kunna nämnas normandisk och flandrisk boskap i Foto B. Funkquist. Kvigor av svartbrokig svensk låglandsboskap. — 989 — — 990 — Vinkelböjt rör i en ljuslåga.