LÅNGHORNINGAR Långhorningar. 1 Myskbocken, Aromia moschata, 2 gulröda smalbocken, Leptura rubra, 3 videbocken Lamia textor, 4 stora aspvedbocken, Saperda carcharias. Samtliga i ung nat. storl. Efter Trägårdh. än kroppslånga antennerna (därav namnet). Släktet är bundet till stäppområden och räknar 700—800 kända arter. S.Bgtn. Långhorningar el. b o c k b a g g a r, Longi-co'rnia el. Ceramby'cidæ äro stora el. medelstora skalbaggar, lätt igenkännliga på sin långsträckta form och sina långa, i allm. tråd- el. borstlika antenner, som vanl. äro lika långa el. längre än kroppen och oftast längre hos hannen samt vanl. fästade i en utskärning cl. bukt på insidan av de njurlika ögonen. Benen äro långa, med 4-ledade tarser och vanl. 2-flikad 3:e tarsled. — Larverna äro långsträckta, något bredare framtill samt nedtryckta, med ofta väl avgränsade kroppsringar, till färgen gulvita, med huvudet och första ryggplåten bruna, hornartade. Mandibler korta och kraftiga, ögonen saknas el. äro rudimentära. Antenner helt små och 3-ledade. Benen saknas el. äro förkrympta och ersättas för ställförflytt-ningen av transversella, skrovliga valkar på bakkroppssegmentens rygg- och buksida. Larverna leva i allm. i veden el. mellan bark och ved på i regel redan sjuka el. döda trädstammar, såväl av löv- som barrträd och gnaga sig här gångar el. rum av mycket växlande och för olika arter karakteristiskt utseende. För för-puppningen göra sig flera av gnagspån en rymligare hålighet, en s.k. puppkammare, där för-puppningen sker. Generationen är hos de större av de sv. arterna flerårig. — Frågan om l:s ekonomiska betydelse är ännu ej säkert utrönt, men en teknisk skada förorsaka säkert många. — De fullbildade 1. äro i allm. livliga djur, som träffas kringkrypande på trädstammar, ved- och timmerupplag o.s.v. i skogarna, el. sittande på blommor av umbellater, slån, Spiræa o.a. De mörka, enfärgade arterna äro dock natt- och skymningsdjur. — L. bilda en omfattande skalbaggserie, som räknar o. 13,000, övervägande i tropikerna förekommande, oftast stora, med livliga färger tecknade arter. Endast något över 100 arter tillhöra den sv. faunan, vilka fördelas på två undergrupper: Ce-rambyci'ni och Lamii'ni. Den första gruppens arter kännetecknas därav, att huvudet är lutande, med snett nedåtriktad mun, och palper-nas ändled trubbigt avslött. Hit höra de största av våra 1., ss. den 25—40 mm. stora, brunsvarta såg- el. t and b o eken, Prio'nus coria'rius, som har thorax’ sidor 3-tandade och sågade antenner (därav namnet) och förekommer i s. Sverige upp till Uppland. Ännu större, ända till 50 mm., är den becksvarta och sällsynta, hos oss endast i Blekinge och på Gotland i barrskog förekommande Erga'tes faber, som har thorax’ sidokanter fint tandade; båda äro breda och plattade former. Den stora, 30—50 mm. långa stora ekbocken, Cera'mbyx he-ros (cerdo), vars antenner hos hannen äro nästan dubbelt så långa som kroppen, är hos oss träffad sällsynt endast i Skåne och på Öland, där larven lever i gamla fristående ekar. Närstående denna är den ej sällsynta, vackert metallgröna myskbocken, Aro'mia moscha'ta, vars larv lever i gamla murkna pilstammar, samt den mycket sällsynta, endast i Skåne och Blekinge anträffade Rosa'lia alpi'na, som är blågrå med svarta fläckar. Allmän i svenska barrskogar är den mattsvarta träbitaren, Spo'ndylis buprestoi'des, med påfallande korta antenner. Till barkbockarnas (se d.o.) undergrupp höra flera till skilda släkten hänförda, medelstora arter, bl.a. husbocken el. t i m-merman sdrängen, Hylotru'pes ba'julus, som lever i byggnadstimmer och därå ofta är — 999 — — 1000 —