LÄNKESÄRVSLÄKTET i bladvecken sittande, oskaftade, 1-könade, nakna blommor. I Sverige förekomma i stillastående el. långsamt flytande vatten el. på fuktig jord, 5 mer el. mindre allmänna arter, C. verna (C. verna'lis), s o m m a r 1 å n k e, C. stagna'lis, spadlånke, C. polymo'rpha, v årlån k e, C. hamula'ta, bäcklånke, C. autumna'lis, höstlånke. A.V-e. Lånkesärvsläktet, Ela'tine, av den lilla diko-tyledona fam. Elatina'ceæ, omfattar 15 arter, Lånkesärv, Elatine hydropiper. små, glatta, 1-åriga, amfibiska örter, huvudsaki. i tempererade områdena. I Sverige förekomma 3 arter, av vilka endast E. hydro'piper, lånkesärv, är täml. allmän vid stränder och på översvämmade ställen. Arten är 3—15 cm. lång med motsatta, helbräddade blad och små, i bladvecken sittande, rödlätta blommor. A.V-e. Lånord kallas, i motsats till arvord (se d.o.), sådana ord i ett språk, som icke uppkommit inom detta och där oavbrutet fortlevat, el. de, som icke i rakt nedstigande led härstamma från något av detta språks urspråk. Till 1. böra sålunda på sätt och vis även de ord räknas, som upptagits från något äldre skede av ett språk, t.ex. sv. edsöre, och naturligtvis med så mycket större skäl också ord, som i sv. införts från så nära besläktade tungomål som t.ex. isländskan (t.ex. norna, skald) el. danskan (t.ex. upplevelse). Däremot kan man knappast betrakta de ord som 1., vilka inom ett språk bildats av för detta främmande beståndsdelar, t.ex. sv. aseptin. — Stundom brukar man skilja på 1 å n-o r d och främmande ord (ty. Fremdivör-ter). De förra äro då sådana, som fullst. införlivats med språket och, åtminstone oreflekterat, kännas och uppfattas ss. verkligen inhemska ord, t.ex. sv. fadder, kräfta, kyrka, läcker, (konj.) men, näbb, präst, räkna, språk, ädel, ära. Till den andra gruppen för man ord, där det främmande ursprunget står klart även för en mera oreflekterad språkkänsla, t.ex. sv. dogm, exekvera, revolution. Men gränsen mellan dessa två grupper är i många fall icke lätt att uppdraga. Av dessa ”främmande ord” finnas emellertid en del, som ännu stå på en så låg införlivningsgrad, att man kan tveka om, huruvida de verkligen skola betraktas som tillhöriga språket el. icke, en tveksamhet, som ofta tager sig uttryck i kursivering, citationstecken m.m. Dylika ord bruka kallas c i t a t o r d, t.ex. i sv. common sense, de facto, point d’hon-neur, status quo, Sturm und Drang. Bland dy lika citalord finner man ofta längre och i ut-talshänseende besvärliga uttryck, för vilka det faller sig svårare att stiga på rangskalan till vanliga ”lånord”. Många av det senare slaget ha emellertid börjat sin bana som citatord, något som bl.a. framgår av det sätt, på vilket de tidigast behandlas i skriften, t.ex. sv. demi-mond, komfort, rekord. — Ett stort antal 1. ha utsatts för ombildningar, ofta av folketymolo-gisk art, särsk. i dial., t.ex. ryggmatist för reumatism (jfr Folketymologi). — Ett 1. införlivas med ett språk dels på litterär väg, dels genom personlig beröring med det främmande språkets representanter. I det senare fallet inkommer 1. med ett uttal, som mer el. mindre närmar sig det utländska. Men detta gäller, åtm. i de flesta fall, även om de litterära lånen, näml, inom de kretsar, som äga kännedom om det främmande språkets uttal. Jfr t.ex. å ena sidan sv. strejk, men å den andra det uttal ”strik(e)”, som på 1870—80-taIen och möjl. senare förekom inom arbetarklassen. De litterära lån, vilkas uttal avspeglar skriftformen, brukar man kalla s y n 1 å n (t.ex. sv. fort, befästning; i ty. och fra. uttalet ”får”). Med h ö r 1 å n förstår man då dem, som mer el. mindre korrekt återges med långivarens eget uttal, vare sig dessa lån bero på direkt beröring med den främmande nationen el. (i detta fall kanske mindre korrekt) hämtats från skriften. Rätt sällan händer det emellertid, att ett 1. upptages alldeles oförändrat. Redan vid el. åtm. snart efter inlånet avpassas uttalet efter låntagarens bekvämlighet, så att t.ex. i sv. språket det engelska uttalet av rt utbytes mot sup-radentalt t, t.ex. sport, franska nasalljud ss. ä, å, å o.s.v. mot sv. ljud: mj (”båpvivap” = bon-vivant), an (”banda'J”, tidigare ”bangda'f” = bandage), öp (sv. maräng) o.s.v. Uttalet bulletin (efter skriften) växlar med ”bulleläng” och ”bylletäng” (-äp). — Till 1. kan i viss mening också räknas den i många språk betydande ordgrupp, som benämnes översättningslån, där ett främmande ord helt el. delvis återgivits med tillhjälp av språkets egna tillgångar, t.ex. sv. baktanke efter ty. Hinter-gedanke, tidsanda efter ty. Zeitgeist, ångare efter ty. Dampfer el. eng. steamer, överlägga efter ty. überlegen. — Slutl. talar man också — 1007 — — 1008 —