LÄS om betydelselån, där betydelsen utifrån införts men ordet bibehållit sin inhemska språkform, t.ex. sv. feg, med den i dial. kvarlevande betydelsen ”som är invigd åt döden el. snart skall dö” och den från tyska feige lånade av ”rädd” o.d. Frågan om l:s berättigande i ett språk har varit starkt omtvistad. Vad t.ex. sv. språket beträffar, kan ingen, som äger närmare kännedom om dess 1.-förråd, ett ögonblick tänka sig möjligheten av ett allmänt utrotningskrig av dessa beståndsdelar i den sv. ordskatten, t.ex. mot sådana gamla lån som t.ex. arbete, bliva, språk, ära el. ens mot sådana av mera främmande prägel som t.ex. lektor, student. Icke ens, då man vid sidan av 1. äger en likabety-dande inhemsk beteckning, är det rådligt alt utan vidare söka få en ändring till stånd. De båda orden ha oftast olika stilvärde och förete olika betydelseskiftningar, som språket har både nytta och glädje av att tillgodogöra sig. Det torde vara opraktiskt att, ss. ofta skett, t.ex. i Tyskland, ersätta en del i språket redan bofasta mellanfolkliga uttryck med inhemska bildningar, alltså t.ex. ord, som höra till samfärdselns el. teknikens områden, ss. telegraf, telefon. Ä andra sidan finnas i svenskan många, delvis ganska gamla, i sht romanska el. latinska lån, som utan avsaknad skulle kunna undvaras, t.ex. celebrera, remarkabel, solenn. Genom för många dylika I. blir språket osvenskt och ofolkligt, dessutom lätt oskönt, hoplappat, som det ter sig, från alla håll och kanter. — Jfr O. östergren, ”Våra vanligaste främmande ord” (9 uppl. 1931); E. Hellquist, ”Det sv. ordförrådets ålder och ursprung”, 2 (1930). E.H. Lår (besläktat med sv. lägg), femur, kallas den del av benet, som sträcker sig från höftregionen till knät. Benstommen i denna bildas av lårbenet (se d.o.), vilket således jämte omgivande muskulatur, lårbensmusklerna, och omslutande muskelfascier (se F a s c i a) och hud bildar 1. Kärl och nerver till 1. komma dels från ljumsken, dels från bäckenets baksida, sätesre-gionen (se Höft). T.H-n. Lårben, fcmur, os fe'moris, är kroppens längsta och starkaste ben och bildar lårets benstomme. Det ledar upptill med ett kulformat ledhuvud mot en rund, rätt djup ledpanna på bäckenet, höftleden, bildar således här en kulled (se Höft och Led). Nedtill ledar det mot skenbenet i underbenet. Här bildar 1. två större utskott, kondylerna, försedda med ovala, i riktning framifrån—bakåt parallellstående, konvexa ledytor, skilda genom en sadelformad inbuktning. Med skenbenets ledytor bildas här en gångjärnsled (se Knäled och Led). L. har en något böjd, framåt konvex form, övre ledhuvudet, caput femoris, uppbäres av en från benkroppen trubbvinkligt utgående hals, collum femoris. Det är på denna hals, som framförallt hos äldre personer, benbrott, s.k. collum-frakturer, så lätt uppstå. På gränsen mellan halsen och benkroppen finnas två knölformade utskott, den stora och den lilla trokantern, vilka tjäna som muskelfästen. I övrigt framgår l:s form av fig. T.H-n. Lårdal, hd i Telemark fylke, ö. Norge, n. om Bandakvatn, 287,76 kvkm.; 1,398 inv. (1930). Ar.S. Lårding, smäckert tåg, spunnet av 2 el. flera sammanslagna kabelgarn. Låring (till äldre sv. lår, samma ord som kroppsdelsbeteckningen lår, ett av de många fall, där i Norden delar av fartyget uppkallats efter benämningar på kroppsdelar, ss. bog, hals, köl m.fl.), sjöv., styrbords och babords 1., akterskeppets fartygssida. — Låringsvis, beteckning för en riktning mitt emellan akter ut och tvärs ut. — L å r i n g s b å t, livbåt upphängd i dävertar på akterdäck. L å r i n g s-v i n d, vind, som blåser från en riktning mellan tvärs och rätt akterifrån. E.H.;H.S-k, Lås. 1) I allm. en spärranordning, avsedd att åstadkomma en stadig men lösbar förbind- — 1009 — — 1010 — Högra lårbenet.