LÅSGRÄS ett så konstruerat slutbleck, att detta kan påverkas av en elektromagnet och därvid frigöra lås-kolven. Ett dylikt 1. kan sålunda öppnas medelst tryckning på en knapp utanför porten el. inifrån ett portvaktsrum. H ä n g 1 å s äro vanl. konstruerade som franska 1. men äro försedda med bygel, vars låsning är regelns uppgift. En särsk. typ utgör Polhemslåset, vilket närmast liknar protektorlåset. — Begagnandet av 1. kan spåras ända till forntiden. De gamla romarna voro väl bevandrade i konsten att tillverka 1., av trä för dörrar, av järn till kistor och skrin. Fornsvenska 1. har man kunnat konstatera härstamma så långt tillbaka som från l:a och 2:a årh. e.Kr. Trälåsen voro förhärskande, men nyckeln gjordes ofta av järn. Från 1200—1400-talen finnas bevarade hänglås helt av järn, s.k. b u 111 å s. Under 1500-talet gjordes stora framsteg i metallbearbetning, och detta spåras även i den konstnärliga utsmyckningen av 1. Några väsentliga förbättringar av själva låsmekanismen gjordes dock ej förrän i början av 1700-talet, då det franska 1. uppfanns. v.S. 2) Se V a 11 e n 1 å s. 3) Vapentekn., på handeldvapen (se d.o. med pl.) av äldre typer anbragt anordning för vapnets avfyrande: lunt-1., hjul-1., flint-1. (snapp-1.), slag-1. o.s.v. 4) Zool., se Musslor. Låsgräs, låsgräsväxter, Ophioglossa'-ccæ, kryptogam växtfam. av ordn. Eusporan-gia'tæ bland ormbunkarna, innefattande o. 50 arter med utbredning över nästan hela jorden. Bladen äro i knoppen raka och differentierade i en undre, steril, näringsberedande del och en övre, fertil, sporangiebärande (sporangiofor). Sporangierna, vilka sakna ring, äro stora, oskaf-tade och klotformiga och sitta, stundom in-sänkta, i 2 rader i bladkanten. Prothalliet är knölformigt, underjordiskt, med insänkta an-teridier och arkegonier, och försett med myrkor-rhiza. De viktigaste släktena äro Ophioglo’ssum och låsgrässläktet (Botry'chium, se d.o.). O.Gz. Låsmutter, tekn., se Kontramutter. Låstad, s:n i Vadsbo hd, Skaraborgs län, n. om Billingen; 15,oo kvkm., därav 15,75 land; 367 inv. (1933; 23 inv. pr kvkm.); 10,ei kvkm. åker (1927; 67,2% av landarealen), 2,28 kvkm. skogsmark. — Pastorat: Odensåker, Tidavad, L. och Binneberg, Mariestads kontrakt, Skara stift. M.P. Låstbom, August Theodor, personhistoriker (1815—45), anlade ett boktryckeri i Uppsala 1839, sedan känt under firma Wahlström & L.; e.o. amanuens vid Uppsala univ.-bibc 1841. L var en flitig medarbetare i de tidigare banden av ”Biographiskt lexicon” och utgav bl.a. ”Uppsala ärkestifts herdaminne” (3 bd, 1842—45; jämte J. E. Fant). Jfr V. Ljungfors, ”Sv. släkter”, 2 (1912). C. Låt, mus., benämning på en enkel melodi el. ett kortare stycke inom folkmusiken på sv. och finländskt område. L. voro avsedda att sjungas, ss. visor och psalmer, el. att utföras på något instrument, särsk. fiol el. klarinett. Vall-1. blåstes på lur el. på djurhorn. Man hade särsk. 1 för vissa högtidliga tillfällen, ss. vid bröllop (brud-1., stek-1., skänk-1. m.m.); gång-1. voro ett slags marscher. Huvudparten av de bevarade 1 utgöres dock av dans-1. (polska, vals, kadrilj m.m.). För att hålla folkmusiken vid liv har man anordnat spelmanstävlingar och nedlagt ett stort arbete på uppteckning av I. Redan R. Dybeck utgav sådana. I det stora verket ”Sv. låtar”, samlade av Nils Andersson (se bd 1, sp. 1,027), vilket genom folkmusikkommissionens försorg började utgivas 1922, har man nu medhunnit 1. från 10 sv. landskap. N.B. Låtpipa, även kallad ”spelapipa”, träblås-instrument av långflöjttyp (se F1 ö j t) av o. 12 tums längd och med 6—9 tonhål. L. spelades förr i tiden av vallhjonen i Norrland och Dalarne. D.F. Lä (besläktat med sv. ly och lya), den riktning från ett föremål, i vilken vinden blåser (jfr Lovart); även om ställe, som ligger i skydd för vinden. H.S-k. Läby, s:n i Ulleråkers hd, Uppsala län, närmast v.s.v. om Uppsala; 13,75 kvkm., därav 13,71 land; 232 inv. (1933; 17 inv. pr kvkm.); 5,19 kvkm. åker (1927; 37,9% av landarealen), 6,«8 kvkm. skogsmark. Egendom: Kvarnbo, tillhörande Uppsala univ., som äger flera gårdar i L. Flera järnåldersgravfält. Kyrkan, från 1300-talet, som länge stått öde, har restaurerats och tagits i bruk 1928. — Pastorat: Vänge och L., Ulleråkers och Norunda kontrakt, Ärkestiftet. — Vid L ä b y vad (över Hågaån) upphanns Gustav Vasa på sin reträtt från Uppsala i juni 1521 av ärkebiskop Trolles folk under Staffan Henriksson och räddade sig blott med knapp nöd. M.P.;P.S. Läckage [-a'J] (från Ity. leckasie, holl. lek-kage, med romansk ändelse till adj. läck-, i fra. coulage), förlust av flytande varor, som uppkommit genom läckor i emaballaget. Läckflöde, läckfält, den del av magnetfältet i en elektrisk maskin el. apparat, som går utanför den eg. kraftlinjevägen (järnkärna och luftgap) och som därför icke blir nyttiggjord i maskinen. R.L-n. — 1015 — — 1016 —