LÄDER Läckra riskan, svampart, se Riskor. Läckra rörsoppcn, svampart, se R ö r s o p-p a r. Läcktätare, grov matta av segelduk, som, anbringad på skrovets utsida, användes för att hindra vatteninflödet vid skada å fartygsskrov i el. under vattenlinjen. H.S-k. Läckö, gård och slott i Otterslads s:n, Skaraborgs län, på Kållandsö på en klippa mot Vänern. Slottet grundlädes av biskop Brynolf Plan av Läckö slott, uppmätt 1933 av Ärland Noreen. Algotsson i Skara, enl. J. Messenius 1298. Det återuppfördes efter eldsvådor på 1400-talet och befästes av bl.a. Svante Sture, som 1543 fick L. i förläning. 1615 erhöll Jacob De la Gardie L. som grevskap, vilket 1681 åter indrogs vid reduktionen från hans son M. G. De la Gardie. L. har senare bl.a. förlänats till C. G. Tessin (1752) och 1810 som nationalbelöning till C. J. Adlercreutz, varvid namnet förändrades till S i i k a j o k i. L. innehades efter Adlercreutz’ död av hans bror, har senare varit utarrenderat, bl.a. inom ätten Rudenschöld, men förvaltas numera direkt under Byggnadsstyrelsen. — Slottet bildar nu ett rektangulärt komplex med tornprydd förgård i s., utbyggd kyrkoflygel i ö., inre borggård med 4 vån:s längor samt 2 fyrkantiga torn i n. och en smal, kringbyggd köksgård (varifrån förbindelse finnes med sjön). De två tornen i n. äro till större delen medeltida; i det ö. av dem finnas rester av Vasatidens dekoration. Den stora centralbyggnadens 2 nedre vån. uppfördes under denna tid, dess 3:e vån. under Jacob De la Gardie, vilken även på andra punkter utbyggde L. Dess största tid inföll under sonen M. G. De la Gardie (från 1652), vars förnämsta slott L. blev. Nu tillkommo förborgen, centralbyggnadens 4:e vån., dess gårdsarkader samt (genom byggmästaren Frans Stiemer) slottskyrkan med dess mäktiga torn. Slottet, med sina över 200 rum, blev praktfullt utsmyckat med målningar, bild-huggerier och stuckaturer (av bl.a. J. Hammer och B. Conrath) samt dyrbara möbler och vävda tapeter. En del av rummens dekoration är bevarad, t.ex. i Riddarsalen, Gamla kungskam-maren, Furstinnans sängkammare och Trojanska salen; det mesta förstördes under den efter reduktionen följ, förfallsperioden. Rid-darsalens bataljmålningar överflytlades till Karlberg. 1830 flyttades de värdefullaste porträtten till Gripsholm, och s.å. bortslumpades på auktion en hel del inventarier. Under det sista årtiondet ha konserveringsarbeten å L. pågått under ledning av Ä. Noreen, och en del inventarier ha återskaffats; särsk. märkes den utmärkta restaureringen av Slottskyrkan. — Litt.: A. Hahr, ”Konst och konstnärer vid Magnus Gabriel De la Gardies hof” (1905), ”L. slott o. a. De la Gardieska monumentalbyggnader i Västergötland” (1923); Ä. Noreen, ”L. slott” (1929). Th.P.;E.W. Läder. Sedan urminnes tider har människan förstått att omvandla hud till 1. Våra förhistoriska jägarfolk förstodo om ej att garva så dock att genom ingnidning med fett och torkning över öppen eld konservera huden, så att den blev motståndskraftig gentemot förruttnelse. O. 2000 f.Kr. var konsten att bereda 1. känd i Kina, och ung. samtidigt hade l.-bered-ningen utvecklats till hantverk hos de gamla egypterna, varom gravkamrarnas reliefer berätta. ”Iliaden” omnämner Tychios som ”läderarbetarnas ypperste man”, och de gamla romarna förstodo att bereda kraftigt vegetabiliskt botten-1. och lättare alungarvade skinn till ovan-1. i sina skor. Ända fram till 1800-talet bedrevs l.-beredningen med samma metoder och samma verktyg som på romartiden. En förändring inträdde på gr. av den ökade 1.-konsumtionen under Napoleonkrigen på så sätt, att den franske kemisten Seguin utarbetade en snabbare garvningsmetod, som bestod i att garva med ektrakter i st.f. bark (se Bar k-g a r v n i n g och G a r v n i n g). Nästa steg i utvecklingen togs i slutet av 1800-talet, då garv- — 1017 — — 1018 —