LÄDERARTADE JORDLÖPAREN ning med mineralsalter uppfanns (se K r o m-g a r v n i n g). Liksom Napoleonkrigen fram tvingade världskriget nya garvningsmetoder För att avhjälpa den rådande bristen på naturliga garvextrakter lyckades den tyske prof. Stiasny framställa fullgoda syntetiska garvämnen. Med maskinernas och kemiens hjälp har under detta årh. konsten att bereda 1. övergått från hantverk till industri. L. i allm. kan definieras som upptorkad och för sitt ändamål särsk. preparerad råhud. Ät 1. kan ej givas någon exakt vetenskaplig definition, dels på gr. av hudsubstansens varierande struktuella natur och de förberedande meka-niskt-kemiska behandlingsmetoderna före garv-ningen, dels på gr. av de använda, i kemiskt hänseende vitt skilda garvämnen. L. är en förening mellan hudsubstans och garvämne av såväl fysikalisk som kemisk natur. Vid framställning av vegetabiliskt garvat 1. äger en garvämnesförlätning (adsorption) rum omkr. hudfibrerna (fysikalisk process), samtidigt som en kemisk förändring av garvämnet inträder genom oxidation, vattenavspallning och poly-merisering, varvid en irreversibel förening mellan hudsubstans och garvämne bildas. Vid kromgarvning adsorberas det basiska kromsaltet och hydrolyseras samtidigt i syra och bas, vilken senare ingår en synnerligen beständig förening med hudsubstansen. I alungarvat 1. är den kemiska föreningen reversibel, varför dylikt 1. ej tål vatten utan sönderdelas åter i salt och hudsubstans. Sämskgarvat 1. består i en adsorption av tran och en förening av tranets oxyfettsyror med hudsubstans. L:s förhållande till kokande vatten visar olika affini-tet mellan garvämne och hudsubslans alltefter garvningsmetoden. Rå-1., d.v.s. upptorkad, kalkad blösse (= råhud), omvandlas med lätthet till lim i kokande vatten. Detsamma är förhållandet med alungarvat 1. Vegetabiliskt 1. övergår till limtannat, en strukturlös förening mellan lim och garvämne. Sämsk-1. får anses som beständigt gentemot kokande vatten. Det omvandlas först efter längre tids kokning i lim. Krom-1. förblir oförändrat. På gr. av l:s förhållande till \atten definierar den tyske kemisten Fahrion 1. ss. råhud, vilken vid utblöt-ning i vatten och därpå följ, upptorkning ej blir hård och plåtig och som i kallt vatten ej övergår i föruttnelse el. vid kokning omvandlas i lim. Enl. definitionen fylla ej alun- och vegetabiliskt garvat 1. helt dessa fordringar, varför de benämnas p s e u d o-l. i motsats till sämsk- och krom-I., som är äkta 1. I praktiken fästes mer el. mindre betydelse vid dessa fordringar, och det beror helt och hållet på till vilket ändamål 1. är avsett. — Botten 1. skall vara fast och elastiskt, får vid böjning ej brista i narven och ej för hastigt suga till sig vatten. Analys av ett gott botten-1. bör ligga inom följ, gränser: vatten 14—18%, aska l,o—-2,5%, fett 0,5—2,o%, i vatten utlvättbara ämnen (extrakt) 17—20%, hudsubstans 30—35%, vid hudsubstans bundet garvämne 25—30%. För att förhindra konstlad förtyngning av botten-1. får enl. sv. lagbestämmelser askhalten ej överstiga 2,5 % och hallen av utlvättbara ämnen högst uppgå till 2O,o %. Ovan-1., såväl vegetabiliskt som kromgarvat, bör vara mjukt och smidigt samt vid dubbelbrott ej brista. Narven får ej vara lös och ej slå veck vid böjning, d.v.s. narv-skiktet skall vara fast förbundet med underliggande l.-skikt. Ovan-1., avsett för skodon, bör i görligaste mån vara ogenomträngligt för vatten ulan att dock vara lufttätt, vilket ernås för vegetabiliskt I. genom infellning med animaliskt fett och för krom-1. med mineral-felt. S.H-g. Läderartade jordlöparen, se L ä d e r 1 ö p a-r e n. Läderbrunt, se Bismarckbrunt. Läderhud, anat., med., se Hud, sp. 394. Läderkanon, lätt 1600-talskanon (eldrörs-längd 15 kaliber, pjäsvikt o. 40 kg.). L. bestod av ett mycket tunt kopparrör, förstärkt med långsgående järnskenor, omfattade med järnband; utanpå voro lindade starka låg, sammankittade med mastix m.m.; ”stycket” hade slutl. överdrag av hårt läder, som målades el. förgylldes, slötbotten med druva, fänghålstapp o.s.v. L. tillverkades 1627 av översten Melchior Wurmbrandt på Julita gård i Södermanland och användes av Gustav II Adolf från 1628 i Livland, Preussen och i 30-åriga kriget. Redan 1631 torde emellertid 1. ha avskaffats på gr. av sin ringa effekt och dåliga eldulhållighet. Eldrören måste avkylas redan efter 10 skott och blevo snabbt utslitna. Ganska väl bibehållna 1. finnas i Zeughaus i Berlin. R.Sbg. Läderkarp, fiskart, se K a r p s 1 ä k t e t. Läderkoraller, kor k koraller, underordn. Alcyona'ria av koralldjuren, bilda fastsittande kolonier utan central axel, vilkas polyper än utgå från basala utlöpare, stoloner, el. från en tunn, skivlik el. vanl. köttig el. läderaktig mel-lansubstans, s.k. cænenkym, ofta bildande en vid underlaget fäst fot, som i regel saknar polyper. De enskilda polyperna äro förbundna med varandra genom entodermala kanaler, som även genomsätta cænenkymet. Spridda kalkkroppar, sällan sammankittade till rör, ss. hos orgelkorallerna (se d.o.), finnas såväl i stocken som ofta även i polyperna. Hit hör bl.a. den — 1019 — — 1020 —