LÄGEL i Bohuslän vanliga L, fiskarbefolkningens ”bergpattar”, Alcyo'nium digita'tum, som bildar handlika, tjocka, gula el. vita kolonier med vita polyper. O.C-n. Läderkork, bot., se Kor k. Läderlappar, en fam. fladdermöss (se d.o.). Läderlöparen, läderartade jordlöp a-r e n, en till skalbaggsläklct Ca'rabus (se d.o.) hörande art, C. coria'ceus. Lädermjöl, gödselmedel av torkat och fin-malet läder med ett kväveinnehåll av upp till 11 °/o. Tillverkningen synes numera helt ha upphört. Hj.P. Lädermosai'k, inläggning av olika färgat läder, som bildar mönster, är en teknik, som huvudsaki. kommit till användning å bokband och framförallt under renässansen. Tekniken har från Orienten kommit till Italien och därifrån med den ilalienska bokbandsstilen spritt sig till Frankrike. Efter alt en tid icke ha varit i bruk togs tekniken ånyo upp i Frankrike vid mitten av 1700-talet, där den av bokbindaren Lemonnier utvecklades till hög konst. Tekniken har även upptagits i senare tid, bl.a. av G. Hedberg i Stockholm. E.F.F. Läderpapp. 1) L., även kallat brunpapp, framställes ur slipmassa av trä, som före slip-ningen behandlats med vattenånga el. kokande vatten under tryck. Den mer el. mindre djupa bruna färgen beror på hur länge träet behandlats på ovannämnda sätt. 2) Särsk. starkt papp, som på ena sidan är överdraget med ett färgskikt och ant. försett med en glatt yta el. med en läderliknande yta (konstgjord narv), åstadkommen genom pressning med mönstrade valsar (goffreringskalandrar). 3) Ett av läderavfall tillverkat papp. — Tunnare 1. kallas även för läderpapper. G.J. LäderplastFk, konsten att genom plastisk modellering utsmycka ytan på läder. Mönstret framställes dels genom att behandla framsidan med olika, huvudsaki. skärande verktyg, dels genom att orneringen från baksidan drives i relief, varvid lädret måste fuktas. Lädret kan sedan färgas i olika naturtoner genom kemikalier el. målas samt förgyllas och försilvras (se Gyllenläder).. L. har tidvis varit en modesak inom konsthantverket. I. Lädersköldpadda, Dermo'chelys coricTcea, bildar en särsk. fam. Dermochely'idce bland sköldpaddorna (se d.o.), utmärkt av att kotor och revben ej äro förenade med ryggskölden, som här bildas av små, mosaikartat förenade och av hornplåtar ej täckta förbeningar i läderhuden. Ryggskölden är försedd med 7, den blott ofullst. förbenade bukskölden med 5 längsgåen-de åsar. Exlremiteterna äro förlängda, fenlika och sakna klor. L. är med en längd av 2 m. och en vikt av upp till 600 kg. den största nu levande sköldpaddan och förekommer i tropiska och subtropiska hav men är överallt sällsynt och sannolikt stadd i utdöende, ehuru den, då köttet ej användes, ej jagas. Födan utgöres av fisk, kräftdjur och musslor. Il.B-n. Lädersurroga't, se K o n s 11 ä d e r. Läfflcr, Leopold Fredrik (F r i t s) Alexander, tidigare (till 1886) Lef fler (se d.o), språkforskare(1847— 1921), fil. d:r och docent i nordiska språk i Uppsala 1872, e.o. prof, i sv. språket där 1881—1904 (fr.o. m. 1883 tjänstledig på gr. av sjukdom). L. var en mångsidig, skarpsinnig, idérik forskare och en av banbrytarna för den moderna språkforskningen i Sverige. Han har utg. avh. och uppsatser i nordisk språkhistoria, runkunskap, fonetik, fornsv. lag-o h kulturhistoria, genealogi m.m., vanl. dock av mindre omfång. Bland hans mera betydelsefulla skrifter märkas ”Om konsonantljuden i de sv. allmogemålen” (1872), ”Bidrag till läran om i-omljudet” (1875—76), ”Om u-om-Ijudet af i, i och ei i de nordiska språken”, 1 (1877), ”Hedniska edsformulär i äldre Väst-götalagen” (i ”Antiqvarisk tidskr.”, 5, 1878), ”Om 1607 års upplaga af Uplandslagen” (1880), ”Om de östskandinaviska folknamnen hos Jor-danes” (i ”Sv. landsmål”, 13, 1894), ”Bidrag till tolkningen af Rökstensinskriften” (i ”Nordiska studier tillegnade A. Noreen”, 1904), ”Det evigt grönskande trädet vid Uppsala hednatämpel” (i ”Sv. landsmål”, 1911 och 1912). E.H. Läge, mus. 1) Anordning av ackordtonerna a) med hänsyn till överstämmans ton: oktav-1., om oktaven (primen) ligger överst, ters-1., om tersen, kvint-!., om kvinten ligger överst; b) med hänsyn till ackordtonernas inbördes avstånd: sammanträngt 1., om de (3) övre stämmorna ligga så nära varandra som möjligt, spritt 1., om de fördelas på större avstånd. — 2) L., fra. position, v. handens ställning vid spel av stränginstrument; vid l:a 1. griper l:a fingret (pekfingret) tonsteget närmast högre än tomma strängen, vid 2:a 1. flyttas samma finger ett tonsteg högre upp etc. ända till ll:e 1. — Man talar även om 1. med tanke på rösters el. instruments tonomfång och egenart (högt 1., bekvämt el. gynnsamt 1. m.m.). F.S-l. Lägel (från lly. legel, av lat. lage'na, flaska), i bibeln brukligt namn på förvaringskärl för — 1021 — — 1022 —