LÄNGD samt övriga ärftliga donationer. Jfr Reduktion. — I Danmark genomlöpte 1. ung. samma utveckling som i Sverige, om man undantager de ärftliga fasta 1. åt kungahusets yngre linjer, av vilka dock endast ett, Sönderjylland, blev bestående. -— Litt.: C. G. Styffe, ”Skandinavien under unionstiden” (3 uppl. 1911); H. Forsell, ”Sveriges inre historia” (2 bd, 1869— 75); S. Clason, ”Till reduktionens förhistoria” (1895); J. A. Almquist, ”Den civila lokalförvaltningen i Sverige” (4 bd, 1917—23); Kr. Erslev, ”Konge og Lensmænd” (1879); L. Hol-berg, ”Kirke og Len” (1899); W. Christensen, ”Dansk Statsförvaltning” (1902); L. Bobé, ”Danske Len” (1916). E.K. 2) I Sverige och Finland benämning å de områden, i vilka landet är indelat för den högsta statliga förvaltningen ute i landsorterna. I Sverige äro 1. jämväl viktiga områden i den kommunala självstyrelsen (se Landsting och Hushållningssällskap) samt för andra statliga uppgifter än de rent administrativa (se Lantmäteri och Provinsialläkare). Redan tidigare hade i Sverige funnits ett antal 1. (se ovan 1). Enl. 1634 års R.F. uppdelades det dåtida sv. riket i 23 1., vilka uppräknades, samt Stockholms överståthållarskap. Nya 1. tillkommo genom erövringarna från Danmark och, något senare, genom uppdelning av de norrländska L; andra 1. frångingo, främst genom förlusten av Finland, så att 1. 1810 voro 24 liksom nu. Arealen i 1. varierar (1933) mellan 105,520 kvkm. (Norrbottens 1.) och 3,159 kvkm. (Gotlands 1.), folkmängden mellan 514,131 (Malmöhus 1.) och 57,738 (Gotlands 1.). Den centrala myndigheten i 1. utövas av länsstyrelsen (se d.o.) med säte i residensstaden; 1. är i förvaltningshänseende delat i ett antal fögderier (se d.o.), dessa åter i landsfiskalsdistrikt. E.K. Länd (nära besläktat med likbetydande lat. lumbus) el. 1 ä n d r e g i o n e n. 1) Anat., det parti av ryggen, vars benstomme utgöres av de 5 l.-kotorna. Uppåt gränsar detta parti mot bröstregionen, nedåt mot bäckenregionen, åt sidorna framåt mot bukregionen. T.H-n. 2) Veter. L. kallas det parti av ryggen, som har till underlag l.-kotorna, och är i exte-riört hänseende avståndet mellan sista revbenet och höftbenet. En väl byggd 1. bör hos hästen vara kort, bred och med någon böjning, men utan avsats övergå i korset. Av l:s byggnad är ryggens bärkraft till väsentlig del beroende. V.M-r. Länderman kallades i Norge under 1100— 1200-talen de i regel högättade män, som av konungen erhållit ett län att förvalta och en veizla (gård) till sitt underhåll. 1277 tilldelades dem den engelska titeln baron. De bildade en ärftlig högre adel, men 1308 upphävdes 1.-värdigheten, och ätterna dogo under 1200-1300-talen i huvudsak ut. E.K. Ländier, tyrolsk par- och runddans i 3/s el. % takt, återhållet tempo och med karakteristisk rytm, urspr. bonddans från distriktet Lan-dels. En fransk dans-pastisch på l.-motiv går under namn av ”tyrolienne”. V.F-i. Länga, sjöv., hanfot av tågvirke el. kätting, vanl. med hakar i ändarna och avsedd att anbringas runt om el. huggas i föremål, som skola lyftas, t.ex. fatlänga, båtlänga. H.S-k. Längbro, s:n i Örebro hd och län, bestående av tre områden kring Örebro stad; 30,49 kvkm., därav 30,20 land; 5,863 inv. (1933); 14,19 kvkm. åker (1927; 47,0 °/o av landarealen), 7,10 kvkm. skogsmark. I L. finnes åtskillig industri, främst Statens järnvägars centralverkstäder och Marks tegelbruk (aktiekapital 190,000 kr., 50 arbetare). Egendomar: Karlslund (med kvarn, såg och kraftverk), Rosta, Mellringe och Ul-riksberg. Epidemisjukhus tillhörande Örebro stad finnes å Alnängen. — Pastorat: Änsta, L. och Eker, Örebro kontrakt, Strängnäs stift. M.P. Längd. 1) En orts geografiska längd el. 1 o n g i t u d är den vinkel, som ortens meridian bildar med en godtyckligt fastställd nollmeridian. L. räknas vanl. åt v. från 0° till 180° (västlig 1.) och åt ö. från 0° till 180° (östlig 1.). Genom geografisk 1. och bredd (se d.o.) är en orts läge på jordytan bestämt. Från början brukades många olika nollmeridianer, men 1634 föreslog en av Richelieu i Paris sammankallad kongress av astronomer och geografer, att nollmeridianen skulle dragas över ön Ferros v. spets, då denna ansågs som Gan la världens västligaste punkt. Detta förslag följdes i allm. till 1883, då man på en geodetisk konferens i Rom beslöt, att nollmeridianen skulle gå genom observatoriet i Greenwich, England, beläget 17°39' ö. om Ferro. Då jorden roterar ett varv på 24t stjärntid, måste på denna tid varje jordmeridian vrida sig precis ett varv runt i förhållande till stjärnhimlen. Vinkeln mellan två orters meridianer, d.v.s. orternas geografiska längdskillnad, kan därför uttryckas genom tidsskillnaden mellan en och samma stjärnas kulmination för de båda orterna. Härpå grundar sig metoden att noggrant bestämma l.-skillnaden; svårigheten härvid är att få uren på de båda orterna att gå exakt lika. Genom de trådlösa tidssigna-lerna är det emellertid numera möjligt att med stor noggrannhet kontrollera urens gång, varför moderna bestämningar av l.-skillnader kunna utföras med stor precision. Av sam- — 1029 — — 1030 —