LÄNSSTYRELSE miss i familjen men vid dennas utslocknande tillfalla kronan. 1849 bortföllo godsprivilegierna. Enl. en lag 1919 tvingades 1. och läns-baronerna att, mot ersättning, avstå Vs av jordarealen till staten samt till denna betala % av godsens hela värde, mot det att innehavarna fingo ”länen” ss. fri egendom. 1933 voro 1. 19, länsbaronerna 21. E.K Länsherre, den som upplåtit ett län åt vasall. Se Länsväsen. Länsjägmästare, tjänsteman med högre skog-lig utbildning hos skogsvårdsstj relse (se d.o.), i regel styrelsens sekreterare. Länskungörelse, se Länsstyrelse. Länslasarett, se Lasarett. Länsman. Enl. flertalet sv. landskapslagar (1300-talet) var 1. en konungens ämbetsman i häradet med uppdrag att uppbära konungens bötesandelar och eljest å tinget bevaka hans rätt. L. satt då ofta som bryte (se d.o.) på förlänad kungsgård. Småningom blev 1. den vanliga benämningen i Norden för en Kronans förläningstagare i allm. (se Län). Från 1600-talet övergår emellertid 1. i Sverige till beteckning för Kronans underordnade, förvaltande tjänstemän ute i orterna (se K r o n o länsman). E.K. Länsnotarie, se Länsstyrelse. Länspump, Länsrörsystem, skeppsb., se Länsanordningar. Länsrätt, se Länsväsen. Länsstyrelse, före 1918 Konungens (K. m:ts) befallningshavande, den högsta förvaltningsmyndigheten över vart och ett av de län, i vilka riket är indelat. Tillsammans bilda 1. den s.k. lantregeringen och lyda under Socialdep. Styrelsen över länet utövas av landshövdingen med biträde av en landssekreterare och en lands-ka mr e rare ss. föredragande, den förre chef för la nd skanslie t, den senare för landskontoret, på vilka båda avd. l:s verksamhet är fördelad. Inom vardera av dessa avd. är därjämte, utom i Gotlands län, anställd en länsassessor, som har att under samma ansvar som avd.-chefen bereda och föredraga vissa ärenden och i övrigt biträda denne. Ä landskansliet tjänstgöra vidare länsno t a r i e r och landskanslister, å landskontoret länsbokhållare och la n d s kon-t o r i s t e r. Under 1. lyda länets magistrater, stadsstyrelser, poliskammare, landsfogde, hä-radsskrivare, landsfiskaler och fjärdingsmän samt polisväsendets övriga tjänstemän i länet. Enl. den för 1. gällande instruktionen 12/4 1918 (ändrad 1925, 1927, 1931 och 1932) har 1. till uppgift att ”främja länets utveckling och dess befolknings bästa”. L. är länets högsta polis myndighet samt överexekutor för landsbygden och stad under landsrätt, handlägger åtskilliga frågor rörande riksdagsmannaval, förordnar om böters förvandling, meddelar bestämmelser om sammanläggning av straff samt tillser, att laga-kraftvunna utslag i brottmål verkställas, utövar tillsyn över kronohäkten och fängelser, fullgör åtskilliga uppgifter rörande försvarsväsendet, prövar och avgör frågor och tvister om menigheters skyldigheter, prövar besvär över kommunala myndigheters beslut, handlägger frågor om byggnads- och brandväsendet i städerna, övervakar fattigvården, handlägger en mängd ärenden beträffande länets näringsliv, dess kommunikationsväsen m.m., de nu nämnda uppgifterna i huvudsak tillhörande landskans-liets handläggning. Vidare har 1. att handlägga åtskilliga frågor av kameral innebörd, föran stalta om den årliga markegångssättningen, fullgöra en mängd åligganden med avseende å skatters och vissa allmänna avgifters erläggande, mottaga och redovisa statsverkets från länet inflytande inkomster och bestrida dess utgifter, utöva viss vård och förvaltning av staten tillhörig fast egendom inom länet m.m., allt uppgifter fallande inom landskontorets hand läggning. L:s beslut av allmännare räckvidd och intresse offentliggöras i av 1. publicerade länskungörelse r. Landshövdingen, som bär ansvaret för länets styrelse och förvaltning, äger ensam beslutanderätt i alla de ärenden, som föredragas för honom. Då hans ämbete är ledigt el. han är förhindrad utöva sin tjänst, tillkommer beslutanderätten landssekreteraren och landskamreraren gemensamt el. den, som i enderas ställe är föredragande i ärendet. För fel el. försummelse i tjänsten kunna landshövding, landssekreterare och landskamrerare åtalas inför vederbörande hovrätt, över l:s beslut kunna besvär anföras hos K. m:t. — Lantrege-ringens organisation erhöll fasta former genom 1634 års R.F., som uppdelade riket i län el. hövdingedömen med en landshövding i spetsen (titeln hade dock tidigare brukats om ståthållarna på de kungl. slotten, vilka ofta utövade högsta lokala myndighet över dem tilldelade områden av riket). Den första landshövdingeinstruktionen utfärdades 1635 och grundläde landshövdingens ställning ss. konungens ställföreträdare i länet. Enl. 1687 års instruktion fick landshövdingen, som tidigare till biträde vid kronouppbörden biträtts av en landsskrivare, till sitt biträde en landssekreterare, en landsbokhållare (titeln sedermera ändrad till landskamrerare) samt en lanträntmästare ss. chef för lantränteriet för l:s ekonomiska uppgifter (lanträntmästaretjänsterna indrogos — 1037 — — 1038 —