LÄNSTRÄDGÄRDSMÄSTARE 1909) . Landshövdingeinstruktionen 1855, som närmast föregick nu gällande instruktion, införde den nuv. uppdelningen i landskansli och landskontor samt benämnde landshövdingen konungens befallningshavande och den under landshövdingens frånvaro av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt förda styrelsen landshövdinge-ämbete, vilka båda benämningar emellertid icke upptagits i nuv. instruktion. E.Spr. Länsträdgårdsmästare, se Trädgårds-konsulent Länsveterinär. Inom varje län finns en på stat anställd 1. med tjänstestation i länets residensstad och med huvudsaki. uppgift att utöva tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren ävensom kontrollen över födoämnen inom distriktet. Särsk. skall 1. ägna sin uppmärksamhet åt bekämpandet av smittosamma sjukdomar samt därvid tillhanda-gå resp, myndigheter med råd och anvisningar. V.M-r. Länsveto, se Lokali veto. Länsväsen, det härskande samhällsskicket i Europa under medeltiden. Om l:s uppkomst och första framträdande se Feodalväsen. Det fullt utbildade 1. resulterade i en pyramid-artad samhällsbyggnad: överst konungen ss. högste länsherre, under honom högre och lägre vasaller, den ene under den andre, enl. Sachsenspiegels system 7 olika grader, s.k. Heerschilde. Kronans omedelbara vasaller kallades i Västeuropa kr ono vasaller. Utanför l:s rangsystem stodo borgare och bönder; de sistn. kunna dock i viss mån räknas som lägsta trappsteget inom 1., och detta ingrep djupt i deras liv (se Livegenskap). Vasallen och länsherren voro skyldiga varandra ömsesidigt bistånd, vasallen dessutom trohet samt Heerfahrt och Hoffahrt, d.v.s. skyldighet deltaga i krigsuppbådet och bevista sammanträden med länsherrens hov. L. grep alltmer omkr. sig. Även inkomstbringande rättigheter, ämbeten och skatte- el. bötesuppbörden bortgåvos ss. län. L. behärskade både det politiska och det privatekonomiska livet i Mellaneuropa från 900-talet till början av 1800-talet. I Frankrike ansågs all jord ss. län ("nulle ter re sans seigneur”). Länen blevo i olika repriser ärftliga, vasallen ansågs ha en längre, länsherren en högre äganderätt till dem. Mot medeltidens slut förlorade 1. betydelse som grundval för krigsmakten, länsadel ersattes av ämbetsmän, och länsgodsen friköptes under nyare tid i Tyskland till fri egendom (jfr A11 o d) utan länsrättsliga pålagor, ofta bundna vid den forne vasallens familj genom fideikommissbe-slämmelser. I Norden vann 1. icke insteg i samma omfattning som på kontinenten; bl.a blevo länen ej här i någon större måttstock ärftliga (se Län). För 1. gällde ett fint uppbyggt system rättsregler, länsrätten, vars källor äro den langobardiska länsrätten (utg. 1896 av K. Lehmann) samt Sachsen- och Schwabenspie-gels länsrättsböcker. — Litt.: V. Menzel, ”Ent-stehung des Lehnswesens” (1890); G. v. Below, ”Der deutsche Staat des Mittelalters” (2 Aufl. 1925); O. Hintze, ”Wesen und Verbreitung des Feudalismus” (1929). E.K. Läplantering, trädg., plantering av träd el. buskar, avsedd att bereda skydd mot starka el. kalla vindar. Efter vindstyrkan och kulturernas behov av skydd göres 1. mer el. mindre kraftig. Man beräknar, att en 1. av viss höjd skyddar ett bälte med lågväxande trädgårdsväxter till en bredd av 10 gånger skyddets höjd, även där det gäller mycket utsatta lägen (Västkusten). Nyttan av 1. består dels i att vinden hindras från att slita bort grenar, blad, blommor, frukter o.s.v., dels däri att luftens fuktighet bevaras och temp. i viss mån höjes. Gott skydd erbjuder en hög och tät häck el. ett bälte av sådana barrträd, som behålla grenarna ända till stammens bas. C.G.D. Läpp. 1) Bot. L. i betydelsen del av sambladigt hylle, se Blomma, Läppformigt och Läppblommiga växter; i betydelsen honungsläpp, se L a b e 11 u m och Orkidéer. 2) Skeppsb., på rundhult, knektar el. reling fästat hakformigt beslag av trä el. metall med el. utan blockskiva, avsett för inläggande av bukt till löpande gods. T.Hrn. Läppar, lat. la'bia. Anat., zool. Hos ryggradsdjuren från broskfiskar uppåt finnes i allm. en hudförtjockning, som begränsar munhålans öppning, s.k. 1. Läppfiskarna (se d.o.) ha 1. starkt utbildade och kunna hastigt slunga dem framåt vid födans gripande. Sköldpaddor, fåglar och näbbdjur, som ha käkkanterna hornbeklädda, samt valarna sakna 1. Eg., rörliga, med egen muskulatur försedda 1. förekomma endast hos däggdjuren. Det mellan 1. och tänderna befintliga rummet, vesti'bulum oris, är hos vissa former utbildat till s.k. kindpåsar (se d.o.). L. hos aporna äro tunna och läppkanterna föga el. ej alls avsatta. Hos människan äro de däremot mer el. mindre förtjockade men till form och färg olika hos skilda raser. Endast de vita raserna ha I.-kanterna lysande röda, de färgade raserna erbjuda med hänsyn härtill stora olikheter, ss. brunaktiga, mörka, lilafärgade 1. H.W. Läppbjörn, Melu'rsus ursi'nus, en från övriga björnar (se d.o.) avvikande form av 1,8 m. längd och 85 cm. boghöjd. Kroppen är kort — 1039 — — 1040 —