LÄRKTRÄDSMAL L.-arter odlas i Sverige L. sibi'rica, sibirisk lärk, och L. lepto'lepis, japansk lärk. A.V-e. Lärkträdsmal, se Säckmalar. Lärling, enl. gängse språkbruk en yngre person, som i arbetsgivarens tjänst utbildas i ett yrke. L. förekommer framförallt inom hantverksyrkena, där l.-inst. spelat en stor roll särsk. under skråtiden (se Gesäll). Inom vissa andra yrken benämnes 1. elev (t.ex. sömmerske-, handels- och kontorsyrkena) el. volontär (t.ex. journalistyrket). L.-tiden är olika inom olika yrken, för hantverksyrkenas vidkommande i regel 3—4 år. Särsk. lagstiftning ang. 1.-väsendet finnes icke i Sverige i motsats till vad förhållandet är i andra länder. Inom vissa yrken finnas l.-regulativ, d.v.s. mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna träffade överenskommelser med syfte att reglera antalet 1. i förhållande till antalet redan utbildade arbetare, l.-Iönerna o.s.v. Sv. arbetsgivareföreningen och under denna sorterande organisationer vägra i allm. numera att sluta avtal ang. l.-regulativ. Även inom fack-föreningsvärlden ställer man sig på sina håll betänksam mot sådana regulativ, enär man anser dem leda till monopolisering av yrkena. S.H. Lärlings- och yrkesskolor, fackbildande skolor, byggande på fortsättningsskolan (se d.o.). Lärlingsskolor äro avsedda för dem, som vunnit anställning i hantverk, industri, handel el. husligt arbete, framförallt i åldern 14—18 år. Undervisningen vill komplettera den praktiska yrkesutbildning, som förvärvats genom praktiskt arbete utanför skolan. Lärotid 2 år. — Yrkesskolor äro avsedda för dem, som genomgått lärlingsskolor och vilja ytterligare förkovra sig i yrket, samt anordnas i form av yrkeskurser el. ämneskurser. Jfr Praktiska ungdomsskolor och Y r-kesundervisning. W.N. Lärodikt, undervisande, upplysande, sedelärande dikt, även kallad didaktisk dikt. L. tillhör framförallt 1700-talet och dess litterära huvudströmning, upplysningen. Ex.: Anna Maria Lenngrens ”Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon”. A.W-a. Läroverk, (högre) läroanstalt. Rikets allmänna 1. bestå av realskolor, högre allmänna 1. och lyceer (se d.o.). Läroverksbibliotek, bibi., som skall finnas vid varje allmänt lärov. (se Skolväsen), vårdas av en bibliotekarie, vilken på högst 5 år förordnas av Skolöverstyrelsen på förslag av rektor. Se vidare Skolbibliotek. W.N. Läroverksbyrån, Ecklesiastikdep:s (se d.o) byrå för lärov.-ärenden. Läroverkskollegium, myndighet vid högre allmänt lärov., vars led. äro rektor och varje vid lärov. tjänstgörande ord. lärare, ävensom icke ord. med full tjänstgöring; dock kunna i vissa fall även andra lärare deltaga. L. åligger att överlägga och besluta i frågor, som angå undervisning, ordning och tukt m.m. I 1. är rektor ordf., såvitt icke eforus el. inspektor (se d.o.) är närvarande, i vilket fall denne äger deltaga ss. ordf. W.N. Läroverkslärarnas riksförbund, bildat 1913-genom omorganisation av Sv. läraresällskapet (se d.o.), avser att utgöra ett föreningsband mellan lärarna vid de allmänna lärov. och vid statens seminarier samt vill verka för undervisningens, läroanstalternas och lärarnas bästa. L.r. utger bl.a. en ”Årsbok” samt ”Tidn. för Sveriges läroverk”. W.N. Läroverksprogram, avh. el. uppsats över ett vetenskapligt, praktiskt, pedagogiskt el. annat med skolan sammanhängande ämne, ingående i lärov:s årsredogörelse, förf, av rektor, lärare el. skolläkare. Bibliogr. över 1. 1858—1909 av S. E. Melander (2 bd, 1909—12). W.N. Lärovcrksråd, titel på led. i Läroverksöver-styrelsen. Se Skolöverstyrelsen. Läroverksstadgan, se Skolväsen. Läroverksöverstyrelsen, se Skolöverstyrelsen. Läsare. Flitig läsning av bibeln och upp-byggelseböcker, ängslig noggrannhet med av seende på adiafora (se d.o.) samt enskilda sammankomster (konventiklar) voro från början kännetecknande för s.k. läsare. Namnet förekommer första gången på 1750-talet i Västergötland, där en religiös väckelse uppstått under herrnhutiskt inflytande. Större betydelse fick läseriet i Norrland (”Norrlands-1.”). I Härjedalen framkallade komminister Mårten Thunberg i Lillhärdal på 1760-talet en väckelse av pietistisk, delvis extatisk art (s.k. ”drifter”), som spred sig till Hälsingland. I sundare form fortlevde den mtill årh:s slut flerstädes i Norrland ss. en renlärig och tungt allvarlig kyrkofromhet med bygudstjänster (på gr. av de stora avstånden till kyrkan), vid vilka lekmän föreläste predikningar av Luther o.a. av kyrkan godkända religiösa förf. För denna kristendomstyp har termen gammalläsare använts. I motsats till dem framträdde o. 1800 nyläsarnas (själva kallade de sig blott ”läsare”) riktning, kanske ss. en följd av tidigare herrnhutisk verksamhet. Dessa betonade med all kraft Luthers lära om rättfärdig-görelse av nåd genom tro, och alla skrifter, i vilka de funno något av pietismens gärnings-lära, förkastades (ss. hos Arndt, Nohrborg, Tol-lesson m.fl.). Från Piteå spred sig nyläseriet till Luleå- och Skellefteåbygderna, där 1. under sina ledare Anders Larsson och Gerhard Ger- — 1047 — — 1048 —