LÖNNBOHM vudsakl. behandlat parasitmaskar och bläckfiskar samt Öresunds och s. Kattegatts djurliv (i ”Meddelanden från K. Landtbruksstyrelsen”, 1898—1902), i senare arbeten huvudsaki. verte-brater och bl.a. utg. ”Sveriges ryggradsdjur” (3 bd, 1914—15), ny uppl. av M. & W. v. Wright, ”Sveriges fåglar” (1918 ff.), ”Sveriges jaktbara djur” (i ”Sv. jordbrukets bok”, 1924) samt behandlat fiskarna i Bronns ”Klassen und Ordnungen”. L., som visat stort intresse för naturskydds- och jaktvårdsfrågor, har varit led. av kommittéer för naturskydds- och jaktlagstiftning och som intendent vid Riksmuseum inlagt stora förtjänster om dess utveckling samt varit Sveriges ombud vid talrika vetenskapliga kongresser. 1902—06 var L. red. för ”Sv. fiskeritidskr.” och redigerar sedan 1906 ”Fauna och flora” (se d.o.). Sedan 1925 är L. prefekt för Kristinebergs zoologiska station. L. har företagit flera forskningsresor, bl.a. till Florida 1892—93, Kaspiska havet 1899 och Brittiska Östafrika 1910—11. O.C-n. Lönnbohm, K. och E., finländska förf., se L e i n o. Lönnbränning, eg. bränning (av spritdryck) i det fördolda; olovlig tillverkning av brännvin. Brännvin må numera endast tillverkas efter särsk. tillstånd och kontroll (se B ränn-v i n s 1 a g s t i f t n i n g). På gr. av den vinst, tillverkningen av det av stora folklager åtrådda brännvinet regelmässigt medför, straffas 1. (nu. enl. K.f. 1926) förhållandevis strängt (böter 300—3,000 kr.; vid återfall fängelse el. intill 5,000 kr. böter). Därjämte skall lönnbrännaren erlägga tillverkningsskatt efter ett högt beräk-ningssätt. De använda redskapen förverkas. Av böter och förverkade redskaps värde får Kronan Vs; % användes till uppmuntran av nitiska spritpoliser. E.K. Lönneberga, s:n i Aspelands hd, Kalmar län, s.v. om Vimmerby; 92,36 kvkm., därav 91,22 land; 2,004 inv. (1933); 8,36 kvkm. åker (1927; 9,2% av landarealen), 62,»s kvkm. skogsmark. I Hällefors industrisamhälle (o. 700 inv.) vid Nässjö—Oskarshamns järnväg finnas pappersbruk och träsliperi tillhörande A.-b. Brusafors-Hällefors. — Pastorat i Aspelands kontrakt, Linköpings stift. M.P. Lönnern, se L ö n e r n. Lönnrot, Elias, finsk folkdiktssamlare och språkman (1802—84). Son till en byskräddare i en rent finskspråkig trakt av Nyland, växte L. upp under stort armod och sattes i skräd-darlära. Under stora svårigheter och ideliga avbrott åtnjöt han undervisning vid latinskolorna i Åbo och Borgå. Sitt bröd tiggde han stundom som vandrande sångare i sin hemsocken. Efter en tid som apotekarelev i Tavaste- hus inskrevs han 1822 som student i Åbo samtidigt med Runeberg och Snellman. Språkforskaren R. v. Bec-ker satte honom in i vad som fr.o.m. Porthan fanns utgivet av finsk folkdiktning. I sin disp. ”De Väinä-möine” (1827) framställde han antagandet, att Väinämöinen (se K a 1 e v a 1 a) var huvudgestalten i finsk mytologi. Redan vid denna tid började L. uppteckningar bland allmogen. Våren 1828 anträdde han klädd som bonde till fots en långfärd genom Tavastland, Savolaks och slutl. Karelen, där hans skörd av trollkvad och episka visor blev störst. L., som valt medicinen som fackstudium, blev med. d:r 1832 (”Om finnarnas magiska medicin”; ny uppl. 1842) och slog sig ned som provinsialläkare i Kajana. Sommaren 1833 och vintern 1834 företog han nya insamlingsfärder, hu-vudsakl. i ryska Karelen, huvudorten för den finska folkepiken. — Resultatet av sina första insamlingar utgav L. under titeln ”Kantele” (4 h., 1829—31) som läsning för folket. Genom det kort förut stiftade Finska litteratursällskapet publicerades 1835—36 ”Kalevala”, L:s första större sammanhängande red. av episka dikter, den s.k. gamla Kalevala. Efter nya uppteckningsresor, som den outtröttlige L. utsträckte genom Lappmarken ända till Kola, utgav han 1840 ett urval lyriska folkvisor och ballader, ”Kanteletar”, och 1849 en utvidgad red. av ”Kalevala” (se Kalevala och Kanteletar). L. utgav vidare till större delen av egna uppteckningar en stor saml. ”Finska folkets ordspråk” (”Suomen kansan sanalaskuja”, 1842) och en gåtsamling (”Suomen kansan arvoituksia”, 1844; ny uppl. 1861) samt en saml. ”Trollformler” (”Loitsurunoja”, 1880). Efter hand övergick L:s intresse alltmer till det finska språket, vars dial. han på sina insamlingsresor blivit förtrogen med. Sedan han 1853 utg. avh. ”Om det nordtschudiska språket”, erhöll han efter M. A. Castrén s.å. professuren i finska språket och litteraturen vid univ. i Helsingfors, vilken han uppehöll till 1862, då han slog sig ned i sin iäderneby Sam-matti. Där arbetade han på ”Finskt-svenskt lexikon” (2 bd, 1874—80), som väsentligt bidragit till det finska skriftspråkets utveckling och alltjämt är den största finska ordboken. L. stod i spetsen för den finska psalmboks-kommittén och har förf, och övers, ett stort an- — 1075 — — 1076 —