LÖSSMÄNNISKAN Lössmänniskan, se Aurignacrasen. Lös sträng, mus., betecknar i fråga om stråkinstrument och med gripbräde försedda knäppinstrument (gitarr, luta m.m.) användningen av en sträng i dess fulla längd, utan att den förkortas genom nedtryckning med någon finger. N.B. Löst gods, jur., se Lösöre. Löständer el. 1 ö s g o m är en populär benämning på en tandprotes (se d.o.), varigenom förlorade naturliga tänder ersättas med konstgjorda. Dylika tänder kunna lätt sättas in i och tagas ut ur munnen i motsats till andra fastsittande tandersättningar, ss. stifttänder och tandbryggor. Själva tänderna äro av porslin och fästas medelst metallstift el. urholkningar på tandens baksida vid en plåt, som noggrant anpassas till käkarna och där fasthålles genom luftens utsugning el., om lämpliga egna tänder finnas kvar, genom klamrar o.d. Det vanligaste materialet till dessa plåtar är hård-vulkaniserad kautschuk, men även metaller kunna användas, ss. guld, platina och aluminium. På senare tid har rostfritt stål, s.k. Wipla-metall, kommit mycket i bruk. Celluloid och därmed jämförbara ämnen ha använts med mer el. mindre framgång, likaledes kombinationer av metaller och de övriga här nämnda ämnena. Såväl enskilda som samtliga tänder kunna på detta sätt ersättas, i förra fallet genom ”partiella proteser”, i senare fallet genom ”helproteser”. — Redan under forntiden och medeltiden gjordes primitiva försök att ersätta förlorade tänder. Härvid användes tänder förfärdigade av ben, elfenben, pärlemor, men likaså människotänder, tagna från lik. Det var emellertid först på 1770-talet i och med fransmannen Duchateaus uppfinning av porslinständer, som grunden lades till modern proteskonst. Nästa stora framsteg var införandet av kautschuk som plåtmaterial i mitten av 1800-talet. De senaste årtiondenas vetenskapliga och tekniska framsteg ha medfört, att 1., från att urspr. endast ha haft betydelse för utseendet, numera i lika hög grad åsyfta återställandet av bästa möjliga tuggförmåga. H.Lqt. Lösväska, av korrespondent anskaffad, med lås försedd väska för befordran av post till och från den fasta postanstalt, över vilken korrespondenten får sin post. L. fortskaffas ant. genom väskägarens el. postverkets försorg. Flera korrespondenter kunna förena sig om samma 1. För utväxling av 1. utgår i regel särsk. avgift. Y.Nr. Lösöre, löst gods, jur., i vanlig bemärkelse flyttbara ting under mänskligt förfogande, d. v.s. andra saker än jorden med dess bestånds delar och tillbehör (se Fa s t e g e n d o m) el. vad eljest är mekaniskt fäst vid jorden. Men även dessa föremål — stenar, grus, torv, träd, rotfrukter m.m. — bli genom att lösgöras från sitt mekaniska samband med jorden 1. Från 1. särskiljas ofta penningar (myntstycken, sedlar) och värdepapper (skuldebrev, obligationer, aktier, andelsbevis); för dessa gälla delvis andra rättsregler än för eg. 1. Jfr Lös egendom. C.G.Bj. Lösörehypotek. Att lös egendom utgör föremål för hypotek ( = panträtt utan besittning), är ett undantagsförhållande, som kan äga rum endast såvitt lagen uttryckligen medger det. Bortsett från de fall, då anläggning på annans mark, som är lösegendom, kan intecknas, förekomma 2 typer av 1. Den ena är fartygsinteckningen, den andra förlagsinteckningen (se d.o.). Som en särsk. art av den sistn. kan räknas inteckning av jordbruksinventarier enl. en lag 1932. E.K. Lösöreinteckning, se Fartygsinteck-ning, Förlagsinteckning och (ang. 1. i jordbruksinventarier) Inteckning. Lösöreköp, jur., avtal om försäljning av lösören med förbehåll, att de få kvarbliva i säljarens vård och av honom begagnas, samt med iakttagande av vissa lagstadgade formaliteter till köparens skydd mot säljarens borgenärer. (I sin urspr., mera omfattande betydelse: köp av lösören, begagnas ordet 1. knappast numera.) Den svårlösta frågan, huruvida en köpares äganderätt skall erkännas giltig gentemot krav av säljarens borgenärer på betalning ur lösören, som säljaren trots försäljningen behåller under sitt förfogande, har i sv. rätt (genom en k.f. 2O/io 1845) avgjorts till köparens förmån, under uttryckligt villkor att 1) köpeavtalet upprättats skriftligen med vittnen, 2) kungörelse därom upplästs i kyrkan i säljarens församling, 3) köpehandlingen ingivits till vederbörlig myndighet (i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad rådstuvurätten, på landet landsfiskalen och häradsrätten) för inprotokollering samt 4) 30 dagar därefter förflutit, innan säljarens borgenärer utverkat utmätning el. sökt säljaren i konkurs. Men ett 1., som ingåtts för skens skull el. i sviklig avsikt, hindrar ej säljarens borgenärer att komma åt det sålda; köpare måste på deras yrkande med ed bekräfta, att vid 1. ”är, på god tro, så tingat och betalt, som avhandlingen innehåller”. Att ett I. ingåtts i rent säkerhetssyfte, för att trygga en säljarens (aktuella el. även blott eventuella) fordran mot köparen, anses numera ej otillbörligt. En reform av lagstadgandena om 1. står (1933) på dagordningen. C.G.Bj. Lösörepant, se P a n t och Pantsättning. — 1091 — — 1092 —