LÖWENHIELM verkade ivrigt för deras grundsatser i fråga om statshushållning och näringar, fullmäktig i riksbanken, ordf, i statsdeputationen och i sekreta handels- och manufakturdeputationen, inflytelserik talare både i Sekreta utskottet och på Riddarhuset. Ss. justitiekansler var han vid de politiska rättegångarna 1747 sitt parti till nytta men intog i frågan om S. Äkerhielm en fronderande hållning, varefter en viss söndring med de gamla vännerna inträdde. Insatt i riksrådet 1751, blev han en av dettas mest framskjutna medl., ganska oberäknelig i sitt ståndpunkttagande men alltmera skiljande sig från hattmajoriteten och med sin utpräglat konjunkturpolitiska läggning tidigt beredd att, om det ginge illa för hattarna, skilja sin sak från deras. Han lyckades också 1760/61 ss. den ende av rådsmedl. undgå klander för krigspolitiken. Under hattväldets sista år uppträdde han alltmera avgjort mot sitt gamla parti och mottog sept. 1765 ss. belöning av mössorna posten som kanslipresident. Ss. sådan blev han mindre framgångsrik än väntat; med sitt manövrerande mellan olika ståndpunkter uppnådde han huvudsaki. blott att bli misstrodd av alla och utpekad ss. den där ogenerat sålde sig till den högstbjudande. Att beskyllningarna för falhet icke voro ogrundade, är fastslaget, men det har gjorts gällande (Malmström), att de ofta varit överdrivna och att förklaringen till L:s vacklande politik snarast bör sökas i hans av klokhet och försiktighet dikterade obenägenhet mot de ytterligheter, vartill partilivets motsättningar gärna ledde. L. avled några mån. före de stora brytningar, som började mot slutet av år 1768. C. 2) Gustaf Carl Fredrik L., den föregåendes sonson, greve, militär och diplomat (1771 —1856), löjtnant vid Dragonreg. 1787, var vakthavande kapten hos Gustav III, då denne 1792 blev skjuten, blev major 1794, överstelöjtnant 1800, generaladjutant och överste 1803, kav.-in-spektör 1805, bevistade 1805 och 1806 fälttågen i n. Tyskland, var generalstabschef vid armén i Finland 1808, sårades och tillfångatogs i en träffning vid Pyhäjoki men utväxlades 1809, varefter han deltog i exp. till Norrbotten ss. chef för 3:e inf.-brigaden och bevistade striderna vid Sävar och Ratan. Generalmajor 1813, var han under Napoleonkrigen generaladjutant vid n. tyska arméns generalstab, deltog i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig samt användes av Karl Johan i flera viktiga beskickningar, blev 1815 generalbefälhavare för l:a kav.-brigaden, överstekammarjunkare och minister i Wien; sistn. befattning utbytte han 1818 mot posten som envoyé i Paris, vilken han innehade ända till några mån. före sin död 1856, dock allt som oftast hemma i Sverige vid riksdagarna, där han energiskt försvarade regeringens politik, el. betrodd med tillfälliga uppdrag av skiftande slag; 1812—18 hade han därjämte varit förste direktör för kungl. teatrarna; 1818 utnämndes han till generallöjtnant, 1826 general av kav., 1833 generalinspektör för kav., 1837 en av rikets herrar. Jämte brodern, L.3), hörde L. till Karl Johans förtrognaste medhjälpare och hade vid sidan om sin lysande officiella karriär ett otal privatuppdrag och beskickningar; sålunda var han i sammanhang med 1812 års politik ständigt på resor mellan Karl Johan och Alexander, ledde senare ett flertal beskickningar av representativ art samt var ett par gånger påtänkt till lantmarskalk men avböjde. Mycket omdebatterad var på sin tid en av L. utg. statsrättslig broschyr ”Om styrelsers organisation” (1830; 4 uppl. 1834). C. 3) Carl Axel L., den föregåendes bror, greve, militär och diplomat (1772—1861), löjtnant vid Livgardet 1783, deltog med lysande tapperhet i 1790 års fälttåg i Finland, blev tillfångatagen men utväxlad, kapten 1791, major 1797, förde be fäl över gardesbatal-jonen vid 1806 års fälttåg i Tyskland, över vänstra flygeln av västra armén mot Norge 1808, över h. flygeln och arriärgardet under reträtten över Ålands hav 1809, överste s.å., kabinettskam-marherre hos Karl Johan 1810, envoyé i Petersburg 1812—18, åtföljde kejsar Alexander under 1813—14 års fälttåg och var med vid Trachenberg, Dresden, Leipzig, Rhenövergång-en vid Basel och intåget i Paris, undertecknade allianstraktaten med Ryssland 1812, blev generalmajor 1814, var sv. sändebud vid Wienkon-gressen, överstekammarjunkare 1818, t.f. president i Krigskollegium 1819—24, statsråd 1822 —39, blev generallöjtnant 1824, en av rikets herrar 1826, chef för Fångvårdsstyrelsen 1826 —28, ordf, i Tabellkommissionen 1838. Liksom brodern, L.2), hörde L. till Karl Johans — 1097 — — 1098 —