M M. M är den 13:e (12:e) bokstaven i det i nutida allmänt brukade s.k. latinska alfabetet. Den har i huvudsak fått sin form från den yngre grekiska skriften. Det vanliga m-ljudet uttalas som en tonande nasal; tonen mistes dock vanl. i slutljud efter de tonlösa s och t, t.ex. spasm. — Det svenska m-ljudet i arvord återgår i regel på indoeuropeiskt m, t.ex. moder: lat. mater. Ett yngre m uppträder dock i t.ex. somna, jfr isl. sofna och sv. sova, el. umbära av und-, jfr undvara. E.H. M förekommer i ett flertal förk., för lat. Man-lius, Marcus, Marius, Mucius, magister, memo-ria, mille, för eng. Master och fra. Monsieur-, vidare ss. förk. för maskulinum, med, meter (m2 kvadratmeter, m3 kubikmeter), middag, minut o.s.v. M’ framför tillnamn av skotskt el. irländskt ursprung är förk. för Mac. I lat. är M’ förk. för Manius. Ss. romerskt taltecken betecknar M 1,000 och M 1,000,000. Ä. sv. auto-mobiler betecknar M Malmöhus län. Framför penningsummor är M tecken för Mark. — Astr., m, resp. M, förk. för lat. magnitu'do, storlek, om en stjärnas (skenbara, resp, absoluta) ljusstyrka; jfr Magnitud. — Krigsv., förk. för modell, t.ex. m/02, modell (av år) 1902. W.N. Ma, kemiskt tecken för grundämnet masu-rium. Ma, en främreasiatisk moder-, fruktbarhets-och krigsgudinna, som dyrkades i bl.a. Kappa-dokien med orgiastiska kultbruk. Införd till Rom, identifierades M. med Bellona. Th.P. M.A. [äm el], förk. för eng. Master of arts. mA, förk. för milliampère. Maa (fi., estn., jord, land), beteckning för förvaltningsområdena i republiken Estland, närmast motsvarande sv. län. — M. är i finska vanligt ss. efterled i ortnamn, t.ex. Pyhämaa. C.F. Maa-, i norska ord se under M å-. Maalahti [mä'-], kommun i Finland, se M a 1 a k s. Maalaiskuntien liitto [mäTals- lit-tå], se F i n-lands stadsförbund. Maalaisliitto [mä'lalslit-tå], se Agrarpartiet. Maanselkä [mä'n-], benämning på vattende-lare i n. och ö. Finland. Den viktigaste av dessa, i nordligaste Finland, utgör vattende- lare mellan de till Ishavet och de till Bottniska viken rinnande vattnen. Mdn. Maar [mär], mar, ett rör- el. trattformigt vulkaniskt spränghål (explosionskrater) i jordskorpan, vanl. upptaget av en rund och djup sjö. M. uppträder i regel svärmvis, t.ex. i Eifel, Gemünder Maar i Eifel. Tyskland. M. saknas i Sverige, möjl. dock med undantag för sjön Mien i Småland. G.Fn. Maartens [mä'r-], Maarten, eg. Joost vanderPoorten S c h w a r t z, holländsk-engelsk förf. (1858—1915), debuterade 1889 med berättelsen ”The sin of Joost Aveling” och har sedan i ett dussintal konstnärligt högtstående romaner och novellsaml. med psykologisk skarpblick och fin ironi skildrat spec. det holländska köpstadslivei. Flera av M:s’ arbeten äro övers, till sv. — Litt.: W. van Maa-nen, ”M.M., poet and novelist” (1928). Lff. Maas [mäs] (ty. och holk), fra. Meuse, flod i n.ö. Frankrike, Belgien och Nederländerna, flyter upp på n.v. sidan av Monts Faucilles 410 m.ö.h., rinner först mot n. men förlorar i kalkterrängen ovanför Neufchåteau (Perte de la Meuse) en stor del av sin vattenmassa. I trakten av Toul närmar sig floden starkt Mosel, vars övre lopp en gång var en av M:s’ källflo-der. Genom att nedre Mosel har starkare fall, har den genom bakåtgående erosion avlänkat övre Mosel från M:s’ flodområde. Nedanför Commercy, där M. skäres av Marne—Rhen-kanalen, blir floden segelbar medelst en sido-kanal för fartyg om högst 2 m. djupgående. Sedan M. passerat belgiska gränsen, upptar den sin största biflod Sambre från v M. vänder — 1111 — — 1112 —