MACIÄ burna skattemedlen, därefter finansförvaltningen i de täml. självständiga provinserna. I Marocko har m. fått betydelsen regering (se M a-r o c k o, författning). G.O-r. Maciå [-{)ia'], Francisco y Llusså, ka-talonisk politiker (f. 1859), ingenjörsöverste, anslöt sig som ung officer till den kataloniska separatiströrelsen, medl. av cortes 1907—22 (ledare för de kataloniska. separatisterna), då han måste gå i landsflykt, utropade efter den spanska republikens införande april 1931 i Barcelona egen katalonisk republik (Estat Ca-talå), vars provisoriske president han var till dec. 1932, då han av det kataloniska parlamentet valdes till president för perioden 1933— 36 (jfr Katalonien). Th. Macip [maj>i'p], V. J., spansk målare, se M a s i p. Mack, Karl, friherre von Leiberich, österrikisk militär (1752—1828), vann under krigen med turkarna och revolutionskrigen anseende som en skicklig generalstabsofficer, blev 1794 generalmajor, 1796 fältmarskalklöjtnant, kommenderade 1798 den napolitanska armén, föll i fransk fångenskap men rymde snart. 1805 blev M. arméns kvartermästare och sändes till s.v. Tyskland för att möta Napoleons väntade anfall. På gr. av hans obeslutsamhct och brist på initiativ tillfångatogs emellertid nästan hela armén, 30,000 man. M. dömdes av en krigsrätt till döden men benådades och återfick 1819 sin rang. P.S. Mackabéer (makkabéer), judiska frihetshjältar under 2:a årh. f.Kr., så benämnda efter den främste av dem, Judas Mackabeus. Sedan judarna genom Antiochos III 198 kommit under det syrisk-seleukidiska riket, blev faran för deras hellenisering allt större. Antiochos IV Epifanes sökte genomföra den med våld och förbjöd judarna deras religionsutövning (168). Då kom räddningen genom m. Motståndet började genom en präst Maltatias, och efter hans död övertogs ledningen av hans son Judas Mackabeus. Denne lyckades upprepade gånger slå de syriska härarna och satte sig i besittning av Jerusalem, där den judiska gudstjänsten återupprättades (165). Därmed var den religiösa frihetskampens mål vunnet, och den fortsatta striden gällde sedan m:s politiska makt. Judas stupade 160, och ledningen övertogs av hans bror Jonatan, vilken i början hade en mycket svår ställning. De ofta återkommande tronstridigheterna inom det syriska riket gjorde emellertid, att dess makt sjönk, och Jonatan stärkte sin ställning genom att vid varje tronskifte i rätt tid sluta sig till den mäktigaste pretendenten. 152 utnämdes han till överstepräst i Jerusalem av Alexander Balas, Demetrios I:s motståndare. Slutl. blev han dock tillfångatagen av en f.d. bundsförvant, Tryfo, Antiochos VI:s förmyndare och general, och avrättad 143. En 3:e broder, Simon, övertog översteprästvärdigheten. Han höll sig till Tryfos’ motståndare Demetrios II, som beviljade judarna fullst. skattefrihet (143/2). Därmed var den politiska friheten i realiteten uppnådd, och Simons makt ökades ytterligare genom att han erövrade den dittills av syrerna besatta borgen i Jerusalem (141) och slöt förbund med romarna. Nu började emellertid den inbördes kampen om makten mellan m. själva, som från denna tid bruka benämnas med släktnamnet hasmonéer för att markera skillnaden gentemot den första religiösa frihetskampens dagar. Simon mördades av sin måg Ptolemaios, men hans son Johannes Hyrka n o s satte sig i besittning av makten (134— 104). Han började kampen för utvidgande av judarnas maktområde till hela Palestina och erövrade Iduméen och Samarien. Hans son Aristobulos I, som var den förste av has-monéerna, som kallade sig konung, regerade endast 1 år och efterträddes av brodern Alexander Janneus (103—76). Denne utvidgade det hasmoneiska riket, så att det vid hans död var ung. lika stort som en gång Davids rike, men kom i en mycket allvarlig konflikt med fariséernas parti. Hans gemål S a 1 m a Alexandra, som efterträdde honom (76— 67), försonade sig åter med fariséerna. Efter hennes död utbröt emellertid inbördeskrig mellan hennes båda söner Aristobulos II och Hyrkanos II, vilket gav romarna anledning ingripa. Jerusalem erövrades av Pom-pejus (63); landet lades under romersk överhöghet, och Hyrkanos fick som överstepräst och etnark över Judéen, Galiléen och Peréen en mycket begränsad makt. Nya strider mellan honom och Aristobulos och dennes söner slutade med att iduméen Herodes av romarna tilldelades makten över judarna, sedan Aristobulos’ son Antigonos undanträngt Hyrkanos och en tid varit judarnas konung (40—37). E.Sbg. Mackabécrböckerna, fyra judiska skrifter, av vilka de två första hos oss räknas till G.T:s apokryfiska böcker. l:a M. beskriver den judiska frihetskampen under mackabéerna (se d.o.) t.o.m. Simons död 135 f.Kr. Boken är urspr. skriven på hebreiska men föreligger nu liksom de andra M. på grekiska. Den torde vara förf, strax efter 100 f.Kr. Dess framställning är i stort sett historiskt tillförlitlig, men de på flera ställen meddelade breven och urkunderna äro med största sannolikhet oäkta. — 2:a M. börjar med förhistorien till tempel-skändningen 168 och skildrar sedan frihets — 1135 — —- 1136 -