MAFEKING den italianiserande riktningen; i sådana bilder (t.ex. två porträtt i Kunstmuseet, Köpenhamn) visar sig M. mera slätstruken och saftlös. E.W. Maestå [-sta'] (ital., majestät), i konsten beteckning för den på en tron sittande madonnan el. frälsaren. Maesteg [mä'stä£], stad i eng. grevskapet Glamorganshire, s. Wales, 13 km. n. om staden Bridgend i Ogmoredalen; 25,552 inv. (1931). Vid M. stora järn- och kolgruvor. O.P. Maestlin [mä'st-] (M o e s 11 i n) M i c h a e 1, tysk matematiker och astronom (1550—1631), prof, i matematik i Heidelberg 1580, i Tübingen 1583. M. är mest bekant som Keplers lärare och vän. M-t. Maestoso [maestå'så] (ital.), mus., majestätiskt. Maestro [mae'strå] (ital., av lat. magi'ster), mästare; lärare. Maeterlinck [flaml. uttal mä'tarlir)k, fra. uttal matärlå'k], Maurice (Mooris) Polydore Marie Bernhard, greve, belgisk förf, av flamsk härkomst (f. 29/s 1862), den mest framträdande gestalten i modern belgisk litteratur. Efter avslutade jur. studier i hemstaden Gcnt och någon tids verksamhet som advokat flyttade M. 1887 till Paris, kom i beröring med Villicrs de ITsIe-Adam och den då ännu unga symbolismen samt framträdde 1889 med diktsaml. ”Serres chaudes” och dramat ”La princcsse Maleine”, som snabbt slog igenom och — främst tack vare en art. i tidn. ”Figaro” av Octave Mir-beau — gjorde M. europeiskt ryktbar. Denna debut följdes under 1890-talet i rask takt av dramer (”Les aveugles”, 1890, ”L’intruse”, s.å., ”Pelléas et Mélisande”, 1892, ”La mort de Tin-tagiles”, 1894, ”Intérieur” 1895, ”Aglavaine et Sélysette”, 1896), fördjupande och förfinande den genre, théåtre cTangoisse, som 1889 inletts av Ch. van Lerberghe (se denne), vidare av Novalis-, Emerson- och Ruijsbroecktolkningar och av 2 essaysaml. (”Le trésor des humbles”, 1896, ”La sagesse et la destinée”, 1898), avsedda att ge form åt den starkt transcendentala filosofi, varur M:s dramatiska förf.-skap framgått. — Med 1900-talets ingång svingade sig M. ut ur den värld av aningar, varsel och obestämd skräck, i vilken han dittills rört sig, och skrev, förutom en ingående studie över biens liv (”La vie des abeilles”, 1901), renässansdra mat ”Monna Vanna” (1902), ett romantiskt vers-skådespel i gammal god stil, som blev en teatersuccé Europa runt (även i Sverige) ett par år framåt och på samma gång slutpunkten för M:s dramatiska förf.-skap. Han återvände nu definitivt till sin essayistik, som allt sedan fortlöpt i de två 1896, resp. 1901 upptagna trådarna, en mystisk-filosofisk (”Le temple en-seveli”, 1902, ”Le double jardin”, 1904, ”La mort”, 1913, ”Le grand secret”, 1921) och en kvasibiologisk (”L’intelligence des fleurs”, 1907, ”La vie des termites”, 1927, ”La vie des fourmis”, 1930), skilda till art men bägge grundfästa i M:s uppfattning av livets mening ss. ett vishetens och kärlekens ömsesidiga för-innerligande och slutliga uppgång i en universalsyntes av ande och materia. — M:s betydelse består främst däri, att han — med Shakespeare som utgångspunkt — lyckats i vågspelet att föra den mot all slags påtaglighet principiellt fientliga symbolismen upp på scenen och därigenom givit den en bevis- el. i varje fall suggestionskraft, som dess lyrik på vers el. prosa aldrig förmått prestera. Fria karaktärer och varandra korsande intressen, som alstra spänning och driva en handling framåt, äro okända för denna dramatik. Det är i stället — med M:s egen term — en théåtre stati--que, där människorna, i ständig rädsla för en dunkel makt, som håller alla trådar i sin hand, treva genom tillvaron som en blind i skogen, fräta sig själva i halvvaken undran och växla repliker ung. som orakelmekanismer. M. har också sammanfört skådespelen från 1894, 1895 och 1896 under rubriken ”Trois petits drames pour marionettes” och därmed antytt sin — från barocken nedärvda — uppfattning av detta livet ss. en väsenslös avskuggning av rörelser på ett okänt högre plan. — Vad beträffar M:s teoretiserande förf.-skap, vilket väsentligen infaller under tiden efter det dramatiska förf.-skapets upphörande, utmärkes detta knappast av självständiga idéer el. djup i behandlingen. Det är ej filosofen, som talar, utan iakttagaren, som med ädel håg och flamländsk bredd ur sin spec. synpunkt skildrar allt mellan himmel och jord, från själens odödlighet till box-ningskonsten. M. erhöll 1911 Nobelpriset och blev 1932 upphöjd i grevestånd. Så gott som alla M:s arbeten äro övers, till sv. — Litt.: A. Bever, ”M.” (1904); G. Harry, ”M.” (1909; sv. övers. 1911); S. Söderman, ”M.” (1911); H. Meyer-Benfey, ”Das M.-Buch” (1923). Lff. Mafeking [mä'fikir)], huvudstad i Betsjuana-land-protektoratet, Sydafrika, vid Molopo, nära gränsen mot Transvaal; o. 2,300 inv.; den närbelägna infödingsstaden har o. 3,000 inv. M. ligger vid Kap—Kairo-banan och är ändpunkt — 1177 — — 1178 —-