MAGI arter. Försöken att vetenskapligt klassificera dessa börja med J. Frazer (se denne), som indelar m. i negativ, emedan vissa ting icke få beröras, ätas o.s.v., och positiv m., då man tillgodogör sig den i tingen inneboende övernaturliga kraften, men även i h o m e o-patisk el. sympatetisk m., grundad på principen, att lika framkallar lika (man söker framkalla regn genom vattenutgjutning etc.), och i kontagiös m., grundad på principen pars pro totoi delen ersätter det hela, d.v.s. behärskar man någon del av en person el. något, som starkt påminner om honom (naglar, hår, kläder, namnet, bilden etc.), har man honom själv i sitt våld. Dessa uppdelningar utgöra ett rent vetenskapligt betraktelsesätt och äro icke blott av m:s egna utövare okända utan även ss. vetenskaplig indelningsgrund ofruktbara, emedan den magiska praxis, som av Frazer m.fl. hänförts till den ”kontagiösa” m., i regel även bygger på likhet. — M. förutsätter en bristande förmåga att skilja mellan å ena sidan det egna jaget och dess tillstånd och å andra sidan omvärlden och dess omständigheter. M. tänkes sålunda kunna upphäva det motstånd, som en omedgörlig verklighet ställer i vägen för den mänskliga viljan. I det man utformar den magiska förebilden i konkret och åskådlig form, tror man sig forma verkligheten själv. Betecknande är den magiska verkan, som stundom tilldelas drömmen: om t.ex. en australneger i Queensland önskar sin fiendes död, är det enl. hans mening tillräckligt verksamt, om han drömmer, att han dödar honom. Liksom konsten bygger m. på symboler, vilkas verkningskraft är likhetens. Melanesiern gnider rygg och lemmar mot en klippa för att bli lika motståndskraftig som den. På primitivt stadium har i regel konsten magisk funktion. Avsjungandet av en episkt-magisk sång om hur Maria födde Jesusbarnet medför lättnad vid barnsbörd. Men medan kcnstnären skapar symboler, som enl. vår uppfattning blott ha ideell verklighet, tro de primitiva, att likheten äger kausal makt även i den fysiska världen, och ha väsentligen på detta föreställningssätt grundat de magiska bruken. M. hör hemma i ett psykiskt utvecklingsstadium, där föreställningarna ännu icke äro föremål för teoretiskt sovrande utan stå under omedelbart inflytande av viljan och den riktning, den för ögonblicket intager, el. det intresse, den önskan el. fruktan, som för tillfället behärskar den; samma magiska handling tänkes sålunda i ena fallet kunna medföra en verkan, som är rakt motsatt det magiska resultat, den tänkes framkalla i ett annat: sammansnodda lianer kunna användas som kärleksmedel men även som magisk förebild av en dödligt verkande snärjning. Betecknande för primitiv uppfattning är dock, att ej endast likhet i vanlig mening råder mellan den magiska handlingen el. förebilden och det åsyftade resultatet utan en för modern uppfattning svårbegriplig identitet. Naturfolken uppdela tillvarons totalitet, så långt deras erfarenhet räcker, i klasser el. kategorier, vilka bilda regelrätta system, vari ett givet tal, ett väderstreck, en veckodag, en färg, ett djur, en växt o.s.v. sammanfattas i en kategori, där vart och ett av dithörande konkreta ting symboliserar abstraktioner el. egenskaper. Sålunda råder magiskt verkande likhet mellan t.ex. månens nedan, väderstrecket norr, färgen blå, talet 2, död, feghet etc. Naturfolkens m. liksom även m. hos vår allmoge bygger i mycket stor utsträckning på klassifikation av detta slag. — Vid sidan av den primitiva m. finner man på vissa håll, särsk. i forntidens stora kulturstater, Babylonien, Egypten, det hellenistiska, det ostasiatiska och det centralamerikanska kulturområdet m.fl., en lärd m. med ytterst invecklade system, som dock förutsätter en klassifikation av ovan angivet slag och sålunda är en utvecklad form av primitiv m. Den lärda m. omhänderhades av fackmän (jfr Astrologi, A u g u r och M a n t i k) och nådde under senantiken sin mest utvecklade form i kabbalismen (se K a b b a 1 a) och i medeltidens ockulta ”vetenskap”. Men även naturfolkens m. utövas ofta professionellt av ett initierat skrå av trollkarlar (jfr S c h a m a-nism). — Man brukar i religionshistorien från m. skilja kulten, som vänder sig till gudomliga makter, vilka man söker påverka genom religiösa handlingar enl. sakral tradition. Denna religiösa teknik, som genom divi-nation (se d.o.) söker utröna den gudomliga viljan och genom bön, offer och ceremoniel av imitativ art söker påverka den, utgår dock från samma betraktelsesätt som m., varför den gräns, som religionsvetenskapen stundom sökt draga mellan m. och primitiv religion, icke kan upprätthållas. — M. är känd av alla jordens folk. Något ”förmagiskt” utvecklingsstadium, då ännu m. var människan okänd, är trots framstående forskares påstående en orimlighet, emedan magiskt förfaringssätt är lika gammalt som den mänskliga tanken och uppstår spontant i alla tillstånd av primitiv mentalitet, ss. hos barnet el. vid vissa slag av själssjukdomar. — M. är föremål för beskrivning och utredning i nästan all etnologisk, folkpsy-kologisk och religionshistorisk litteratur. Grundläggande för diskussionen och representativa för tidigare riktningar äro J. G. Frazer, ”Den gyllene grenen” (2 bd, 1925); W. Wundt, — 1191 — — 1192 —