MAGMA nätstickor (för uppsamling av garnen), en mängd spetsar, uppfattade ss. hörande till jaktspjut och ljuster, flera av dem med en el. ett fåtal korta hullingar samt en enstaka dylik med flinteggar (”fågelpil”). Detta material avviker avsevärt från kökkenmöddingarnas (se d.o.), och detsamma gäller fyndlagrets flora — tallen spelar en stor roll — och fauna, som uppvisar djur ss. älg, uroxe och sumpsköld-padda men inga havsdjur ss. säl el. musslor. Av dessa förhållanden drog undersökaren den slutsatsen, att fyndet tillhör Ancylustiden, ett antagande, som bekräftats genom senare grävningar. Antagandet, att boplatsfolket bott på en flotte, är däremot vederlagt. Boplatsen har legat på en smal landtunga el. ö i en numera igenvuxen sjö. — Maglemosetid, det tidsskede, som kännetecknas av den genom fynden i M. först kända kulturgruppen. — Litt.: G. Sarauw, ”En Stenaldersboplads i M.” (i ”Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie”, 1903); L. Koch, ”Mullerupkulturens geologiske Alder” (i ”Meddelelser fra Dansk geologisk Förening”, 5:6, 1916). G.Em. Maglemosekulturen el. Mullerupkultu-r e n, den odling, tillhörande den mesolitiska stenåldern (se d.o.), vilken företrädes av fyndet vid Maglemose (se d.o.). Numera är M. känd även genom andra boplatser från s.v. Själland. På Jylland föreligga anhopningar av flintredskap med bl.a. mikroliter (se d.o.) och tolkade ss. boplatser från M. Liknande ”flint-plasser” äro sedan länge kända i Norge, där deras ålder dock varit omtvistad. Fynd av liknande art i Bohuslän ha visat sig vara spår av strandboplatser, delvis vida äldre än M. Äldre är även enl. pollenanalysen (se d.o.) det skånska fyndet från Bara mosse, åtm. delvis yngre Sandarne (se d.o.) invid Göteborg. Bland fynd av annan art från Ancylustiden märkas de danska från Vig och Taaderup (se d.o.), de sv. från Offerdal (se pl.) och Tångstad (se d.o.) samt det norska från Oslo (se pl.). Boplatser, tillhörande M., äro kända även utom Skandinavien, viktigast de vid Kunda i Estland och Duvensee i Mecklenburg, den senare äldre än M. Dock synes M. vara begränsad till Östersjöländerna och få betraktas ss. en skandinavisk-baltisk särutveckling av den sen-paleolitiska kulturen, en parallellform till Azi-lienkulturen, med vilken den anses samtidig. Dess ställning till Lyngbykulturen (se d.o.) är ännu oklar. Fyndet vid Stångenäs (se d.o.) antyder, att M. uppburits av folkstammar, tillhörande den nordiska rasen. G.Em. Magma (grek., trögflytande, knådbar massa), under fasta jordskorpan bildad, smältflytande massa. En m. kan betraktas ss. en smältlös- ning med varierande förhållande mellan de olika ingående beståndsdelarna. Dessa utgöras huvudsaki. av silikater, varförutom även lättflyktiga beståndsdelar (agents minéralisateurs) ingå. Vid sin avsvalning och stelning giva m. upphov till en rikhaltig serie av olika sammansatta bergarter. Man betecknar den process, varigenom denna uppdelning av m. kommer till stånd, ss. magmatisk d i f f e r e n-t i a t i o n. Den yttersta orsaken till denna anses av en del forskare bestå i en fraktionerad kristallisation (se Kristallisering), varvid de tidigast utkristalliserade mineralen sjunka och anrikas i m:s undre delar el. anrikas i m. genom utpressning av den ännu flytande delen av densamma. Av andra anses differentiationen bero på en vid sjunkande temp. minskad löslighet av del-m., vilka i flytande tillstånd avskiljas från varandra (lik-vation). — De bergarter, som alstras vid m:s stelnande, betecknas ss. m a g m a b e r g a r-t e r, vilka antaga olika beskaffenhet allteftersom stelnandet sker långsamt under jordskorpan el. hastigare på densamma. I senare fallet, vid vulkaniska utbrott, uppkomma lavor, vilka i regel blott äro partiellt kristalliserade och rika på glas. I förra fallet uppkomma s.k. djupbergarter, vilka utmärkas av grövre kor-nighet och äro fullkristalliniska. Inom båda grupperna anträffar man däremot likartat sammansatta bergarter. Man skiljer mellan basiska m.-bergarter, vilka äro fattiga på ki-selsyra och rika på järn och magnesia, intermediära bergarter med måttlig halt av nämnda ämnen samt sura bergarter, som äro rika på kiselsyra och i regel även på alkali-aluminium-silikater men fattiga på järn och magnesia. Ex. på djupbergarter av de tre olika sammansättningarna utgöra gabbro och diabas, diorit och syenit samt granit. Motsvarande lavabergarter äro basalt el. melafyr, andesit el. porfyrit samt liparit el. kvartsporfyr. Intressanta ex. på magmatisk differentiation erbjuda de s.k. gångsviterna, som åtfölja större djup-bergartmassor och uppträda i dessas närhet. Gångbergarterna kunna ha samma sammansättning som djupbergarten, men de kunna även skilja sig från densamma, även om de ha vissa kemiskt mineralogiska karakteristiska drag, som utvisa deras genetiska samband med djupbergarten. Man skiljer i senare fallet mellan a p I i t i s k a gångbergarter, som äro fattiga på mörka (järn-magnesia-) mineral, och lamprofyriska gångbergarter, vilka äro rika på nämnda beståndsdelar. — Vid m:s stelning bortgå lösta, flyktiga beståndsdelar. Vid vulkaniska utbrott sker detta i form av ångor, som bortgå från lavan (Cl, HC1 och — 1197 — — 1198 —