MAGMABERGARTER klorider, C02, CO, S-föreningar, N2). Även de salter och lösta gaser, som innehållas i vulkanområdenas varma källor, härröra delvis från dylika ur m. bortgående ämnen. Även då stelnandet sker på större djup, bortgå flyktiga substanser från m. och söka sig väg genom omgivande berggrund. Härvid orsakas mineralnybildningar i denna, varigenom i många fall mineral- och malmfyndigheter alstrats (s.k. pneumatolys). N.S. Magmabergarter, se M a g m a och Avsöndring 2). Magmatisk differentiation [-Jo'n], se M a g-m a. Magmun, anat, övre m., se Kardia; ned-r e m., se P y 1 o r u s. Magna charta [ka'rta, eng. uttal mä'gna kä'ta], försäkran, utfärdad 15/b 1215 av konung Detalj ur ett av de fyra originalexemplaren av Magna charta. Johan I av England till prelater, adelsmän, ämbetsmän och alla trogna undersåtar i hans rike. Den är ett konstitutionellt dokument, avsett att garantera undersåtarnas juridiska rättigheter gentemot kungl. övergrepp. M. c. är frukten av den engelska aristokratiens opposition mot konungamaktens utveckling under huset Plan-tagenet. Richard I:s krigspolitik och därav följ, extra pålagor lade grunden för oppositionen. Konung Johans konflikter med upproriska vasaller stärkte den. Vid ärkebiskop Stefan Langtons (se denne) återkomst till England 1213 framlade han förslag om ett konstitutionellt dokument, som skulle binda konungen vid vissa rättsnormer. Efter en stor brytning mellan konungen och aristokratien tvingades Johan att stadfästa M. c. vid Runnymede. Förhandlingarna fördes på den s.k. Magna charta island, en ö i Thames. M. c. innehåller punkter, som garantera kyrkans frihet, baronernas rättsliga förmåner, fria undersåtars personliga säkerhet samt städernas och köpenskapens frihet. Domstolsväsendet och ämbetsmännens befogenheter regleras; politiska säkerheter lämnas. En församling på 25 baroner skulle övervaka, att konungen höll M. c., och i annat fall ge landet order till motstånd. Denna för-dragsmässiga kontroll av konungens förhållande till undersåtarna betecknar en nyskapelse inom den medeltida statsteorien. I M.c. har undersåtarnas formlösa motståndsrätt ersatts av en lagbunden konstitutionalism. E.Lö. Magna Græ'cia (lat.), Stor-Grekland (se d.o.). Magna'lium, en lättmetall, se A 1 u m i n i u m-legeringar. Magna mater (deo'rum), se Gudamoder n. Magnan [mana'], Bernard Pierre, fransk militär (1791—1865), i krigstjänst 1809, divisionsgeneral 1845, marskalk 1853. Efter växlande tjänstgöring i franska, spanska och belgiska arméerna återinträdde M. i fransk tjänst 1839 och blev 1851 överbefälhavare över trupperna i Paris, i vilken egenskap han kraftigt stödde statskuppen 2/i2 s.å., varefter han utnämndes till senator. Bj. Magnasco [mana'skå], Alessandro, italiensk målare (o. 1677—1749), kallad il Lissan-drino (på gr. av sin korta figur), verkade i Milano och Florens samt även i sin födelsestad Genua och utförde i en egendomligt dyster, mättat brunaktig ton och med kraftiga, stundom hemska belysningseffekter dels romantiska landskap, dels interiörer med långsträckta små figurer, munkar, soldater etc. Hans originella målningssätt har särsk. i de senaste årtiondena blivit uppskattat och hans tavlor eftersökta. Utom Ralien är M. representerad i de stora tyska gallerierna samt i Nationalmuseum, Stockholm, och Kunstmuseet, Köpenhamn. — Litt.: B. Geiger, ”A. M.” (1923). E.W. Magna't (mlat. magnates, plur., till lat. mag-nus, stor), storman; förr bl.a. om led. av högadeln el. riksrådet i Polen samt led. av överhuset i Ungern. Magne (till isl. magn, kraft), nord, myt., Tors son med jättinnan Jarnsaxa. Under Tors strid med jätten Rungner hade denne fått sin fot över gudens hals, då M., blott 3 år gammal, bi-sprang sin fader, sedan alla asar förgäves försökt att hjälpa. M. och hans broder Mode höra till dem, som överleva Ragnarök; efter fadern ärva de hammaren Mjollner. E.H. Magne'll, Carl Jakob, väg- och [-vattenbyggnadsingenjör-] {+vattenbyggnadsin- genjör+} (1857—1928), utexaminerad från Tekn. högsk. 1879, lektor vid tekniska Jakob Magnell. — 1199 — — 1200 —