MAGNETISÖR Om ett järnstycke införes i ett magnetfält, komma dess elementarmagneter att vrida sig, så att deras axlar i större el. mindre utsträckning sammanfalla med fältriktningen. Järnstycket har själv blivit en magnet. Man betecknar detta fenomen ss. magnetisk influens el. i n d u k t i o n. Järnets magnetisering, d.v.s. volymsenhetens magnetiska moment, beror av Fig. 6. Kraftlinjeförloppet vid ett homogent magnetiskt fält, vari införts en järnring. fältstyrkan. Kvoten mellan magnetiseringen för en viss fältstyrka och denna fältstyrka benämnes susceptibilitet. Ett järnstycke har på magnetfältet en sådan inverkan, att det förefaller, som om kraftlinjerna sugas in i järnet. Man säger, att järn har stor p er meabili-t e t (se I n d u k t i o n och Hysteresis). Permeabiliteten mätes av förhållandet mellan induktionen och fältstyrkan. Fig. 6 åskådliggör ett homogent magnetfälts deformation genom införande av en järnring i detsamma. Mellan susceptibilitet w och permeabilitet p råder sambandet = 1 + 4^. Vid övergång av magnetiska kraftlinjer från ett medium till ett annat undergå kraftlinjerna brytning i gränsytan. Om kraftlinjerna i ena mediet med permeabiliteten bilda vinkeln med normalen mot skiljeytan och motsvarande beteckningar (/z2 och «2) gälla för det andra mediet, så är tga. R. ----= — . — Järn, nickel och kobolt och några tga2 legeringar, bl.a. Heuslers legeringar (se d.o.), ha hög susceptibilitet (5—40) och benämnas f e r r o-magnetiska ämnen. Alla andra ämnen ha utomordentligt liten susceptibilitet (av storhetsordningen 10“9—10-4) och kallas, om denna är positiv, paramagnetiska, om den är negativ, diamagnetiska. För de paramagnetiska substanserna är permeabiliteten > 1, för de diamagnetiska <1. — Den förste, som sökte ge en förklaring av elemen-tarmagneternas natur, var Ampère. Han gjorde antagandet, att det magnetiska momentet hos en molekyl härrör från en i molekylen kretsande elektrisk ström. Efter uppställandet av elektronteorien (se d.o.) låg det nära till hands att identifiera de Ampèreska strömmarna med cirkulerande elektroner. Senare har man förts till den uppfattningen, att Ampères molekylar-strömmar ej endast representeras av cirkulerande elektroner och elektronbanor inom atomen utan även av roterande elektroner och andra roterande, elektriskt laddade elementarkroppar. Ur elektronteorin har bl.a. W. Voigt, men framför andra P. Langevin, sökt härleda en teori för m. Langevins teori har visat sig fruktbärande för den vidare utvecklingen och bildar grundval för senare teorier om såväl para-, som diamagnetismen och ferromagnetismen. Inom de moderna teorierna spelar magneton-begreppet en viktig roll (se M a g n e t o n). — Litt.: H. Geiger & K. Scheel, ”Handbuch der Physik”, 15 (1927); E. Grimsehl, ”Lehrbuch der Physik”, 2:1 (7 Aufl. 1932); J. H. J. Möller & C. S. M. Pouillet, ”Lehrbuch der Physik”, 4:1 (11 Aufl. 1932); P. Debye, ”Magnetismus” 1933). N.R-e. 2) Se Animal magnetism. Magnetisö'r, se Animal magnetism. Magneti't, järnoxid-oxidul (FeO, Fe2O3), kristalliserar reguljärt, ofta i oktaedrar. Färg järnsvart, streck svart, hårdhet 5,5—6,5, inga genomgångar, spec. v. 5,o. M. är ogenomskinligt metallglänsande och magnetisk, ibland t. o.m. polarmagnetisk. M. förekommer allmänt dels i bergarter, dels i deras förvittringsprodukter, ss. sand (järnsand). Samlad i brytvärd mängd benämnes den även magnetisk järnmalm el. s v a r t m a 1 m. M. är ett av de viktigaste järnmalmsmineralen, särsk. inom urbergsområden, ss. Fennoskandia, och brytes i Sverige i Gällivare, Kiiruna, Grängesberg, Dan-nemora, Norberg m.fl. gruvor. G.Fn. Magnetkis, pyrrhotin, pyrrhotit, leve r k i s, ett sprött, metallglänsande mineral, bronsgult med gråsvart streck, oftast brunt an-löpande och lätt förvittrande, sällan kristalliserande, hexagonalt, men vanl. derbt. Hårdhet 3,5—4,5; spec. v. 4,5—4,8. M. är svagt magnetisk. Dess kemiska sammansättning är ett svaveljärn med något högre svavelhalt (vanl. c:a 39,5 % S) än den, som svarar emot det enkla svaveljärnet FeS (S = 36—39%), vilket förklaras ant. genom inblandning av svavelkis, FeS2, el. kanske snarare genom förekomst av svavel i fast lösning i mineralet. M. innehåller ofta nickel, 2—3 % t.o.m. 5—7 % el. mera, vilket huvudsaki. beror på insprängd pentlandit (se d.o.) samt då även något kobolt. — M. förekommer ofta i förbindelse med basiska eruptiv-bergarter, t.ex. gabbro, ss. accessorisk beståndsdel och är då nickelhaltig, ävenledes brukar den vara associerad med svavelkis och koppar-kis såväl i falband i kristalliniska skiffrar som — 1211 — — 1212 —