MAGNUS asien. De äro träd el. buskar med enkla, hel-bräddade blad samt vanl. stora och lysande, stundom välluktande blommor. I Sverige odlas flera arter: M. acumina'ta är ett mycket starkväxande, poppelliknande träd, härdigt i Mälardalen, med obetydliga, gröngula blommor. M. kobus, en starkväxande, rätt härdig art med gulvita, välluktande blommor i bladsprick-ningen, är nära besläktad med M. stella'ta, en tät, ett par m. hög buske med rent vita blommor strax före bladen. M. Soulangea’na omfattar ett flertal olika typer (däribland Alexan-dri'na), korsningar av M. obova'ta och M. Yulan, täml. allmänt odlade i s. Sverige för sina stora och vackra, vita el. röda blommor i maj— juni. M. hypoléu'ca är ett regelbundet och kraftigt växande träd med ljusgula blommor i juni. M. glauca, bäverträdet, är den härdigaste bland de vintergröna arterna och har smärre, vit-gula blommor i juni. C.G D. Magnolia'ceæ, fam. av tvåhjärtbladiga växter, närbesläktad med Ranuncula'ceæ och omfattande o. 100 arter. Dessa förekomma i Amerika, Asien och Australien, men under tertiärtiden funnos vissa arter även på Grönland och Spetsbergen. Blommorna sitta mest ensamma, och hyllebladen äro ordnade i kransar el. spiral. Ståndare och pistiller äro talrika, vanl. ordnade spiralformigt på en ofta upphöjd el. utdragen blombotten. Frukterna äro en- el. flerfröiga (baljkapslar el. bär). Stam och blad äro ofta rika på aromatiska, bittra el. giftiga ämnen, och flera arter ha fått användning till beredning av kryddor, essenser, rökelse o.s.v. (se Anis och S t j ä r n a n i s). För blommornas, delvis även bladens skull odlas arter av Magno'lia samt tulpanträdet (se d.o.). C.G.D. Magnor skans, av norrmännen 1644 i Eid-skog s:n, Norge, nära sv. gränsen anlagd skans samt en mindre sådan vid Magnor bro i Värmland, där Eda glasbruk nu ligger. Då Stenbock 1645 framryckte mot gränsen, utrymde och raserade norrmännen skansarna, som besattes och återställdes av svenskarna. 1808 anlades av svenskarna befästningar vid Magnor bro. A.W.G. Magnum bonum, se Potatissläktet. Magnus (lat., stor, den store), mansnamn, i Norden först buret av den norske konungen Magnus den gode, som enl. Snorre uppkallades efter Karl den store, Ca'rolus magnus. — Härav i sv. bl.a. Måns. E.H. Magnus, furstar. Sverige. 1) M. Henriksson, konung (död o. 1161), son till den danske prinsen Henrik Skadelår (se denne) och Ingrid (se denna) av Stenkils ätt, stod enl. uppgift hos Saxo bakom mordet på konung Sverker av Sverige och togs av daga kort därefter. Västgötalagens kungakrönika omtalar, att han dödades av Sverkers son Karl vid Örebro, och uppför honom — liksom övriga sv. primärkällor — som sv. kung närmast efter Erik den helige. Det är först i sena källor, han nämnes som dennes mördare. Under sin säkerligen korta kungatid i Sverige var hans bror Ragvald jarl. B. 2) M. L a d u 1 å s, konung (d. 1290), son till Birger jarl och Ingeborg, bror till konung Magnus Ladulås. Kalkmålning på Riddarholms-kyrkans ursprungliga, nu dolda sydfasad. Valdemar Birgersson, under vars regering han av fadern gjordes till ”svearnas hertig”. Efter Birger jarls död utbröto stridigheter mellan å ena sidan Valdemar, å andra sidan M. och Erik, som erhöllo dansk hjälp. Segern vid Hova 1275 och Eriks död s.å. gjorde M. till situationens herre; han valdes till kung och kröntes 1276 i Uppsala. S.å. äktade han den holsteinska grevedottern Helvig. Nya strider med Valdemar och den danske kungen, som skiftat parti, följde. En riksdelning ägde rum, men efter en tid framstod M. ss. ensam herre i riket. Ett stormannauppror o. 1280 lyckades han bemästra, och s.å. erkändes hans son Birger ss. kung och tronarvinge. M. stödde sig —■ efter allt att döma — i den inre politiken på kyrkan, som i honom såg en kung efter sitt kynne. Märkliga nyheter under hans regering äro, att riksrådet (se d.o.) framträder i det sv. samhällslivet och att det världsliga frälset för Uppslagsbok. XVII.__ 1217 ___ 39 — 1218 —