MAGNUS Konung Magnus Ladulås’ sigill. första gången blir synligt i dokumenten. — Litt: K. G. Westman, ”Sv. rådets historia till år 1306” (1904). B. 3) M. Eriksson (”M. S m e k”), svensk-norsk konung (1316—74), son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg. Av sin fars anhängare vald till konung 1319 efter Birger Magnussons fördrivande, blev han ung. samtidigt även sin morfar Håkons efterträdare i Norge. Under M:s’ minderårighet förde rådet regeringen i hans båda riken, till en början samman med modern, som dock avlägsnades från allt inflytande genom konventioner na i Skara 1322 och 1326. M. blev myndig 1332, och s.å. ökades hans besittningar genom Skånes anslutning till Sverige. Genom att utnyttja Danmarks svåra läge o. 1340 lyckades M. i Varbergsfördragen 1343 förmå Valdemar Atterdag att definitivt avstå provinserna ö. om Öresund. M:s’ inre politik kännetecknades av en seg kamp mot stormännen; medel att föra denna till ett lyckligt slut saknades dock, då hans finanser redan i början fått en svår, aldrig reparerad knäck genom de dryga utgifterna för inlösen av de danska provinserna. O. 1350 fullbordades ett storslaget försök till rikets konsolidering genom hans allmänna landslag, som ersatte de gamla landskapslagarna. I kampen mot aristokratien synes M. ha ämnat söka stöd hos de andra samhällsklasserna, varom hans inkallande av ett slags riksdag till Kalmar 1359 avger ett märkligt vittnesbörd. I hans omgivning torde de varandra avlösande drotsarna Nils Äbjörnsson och Nils Turesson, hans ”all-männe ämbetsman” (officialis generalis) Jon Kristinesson och på 1350-talet den till hertig upphöjde och med en om de gamla jarlarnas erinrande makt utrustade Bengt Algotsson ha utövat starkt inflytande. Sedan M. fått Skåne-frågan avvecklad 1343, inslog han på den traditionella, österut orienterade expansionspolitiken, väl under inflytande av Nils Turesson och de mäktiga stormanskretsar, för vilka den heliga Birgitta var ett energiskt språkrör. Då detta i korstågets täckmantel höljda företag blev ett fiasko, kom M. i skarp konflikt med stormännen, som under Nils Turessons ledning samlades omkr. hans äldre son Erik, 1344 utsedd till sv. tronföljare, medan den yngre Håkon 1343 utsetts till konung i Norge. Inför övermakten måste M. i Jönköpingsfördraget 1357 medgiva Erik en betydande maktökning; han och Håkon sökte nu stöd hos Valdemar Atterdag, som först understött Erik men sedan brutit med denne, som då slöt sig till Valdemars fiender, de holsteinska grevarna och M:s’ svåger, Albrekt av Mecklenburg. Efter växlande kamp mot fadern och hans förbundne avled Erik plötsligt 1359; då M. nu bröt med Valdemar och kastade sig i de sv. stormännens armar, lyckades den förre 1360 nå silt aldrig uppgivna mål att återförvärva de gamla danska provinserna ö. om Sundet. 1361 gingo även Gotland och Öland förlorade för M., och då han 1363 ånyo slöt sig till Valdemar, med vars dotter Margareta Håkon förmäldes, var han ss. konung omöjlig för den sv. aristokratien, vilken s.å. inkallade hans systerson Albrekt d.y. av Mecklenburg. I slaget på Gataskogen (vid Enköping) 1365 ledo M. och Håkon nederlag, och den förre togs till fånga. Då han efter 7 år Konung Magnus Erikssons sigill. — 1219 — — 1220 —