MAGNUS lösgavs, begav han sig till sonen i Norge och omkom där 1374 på en sjöresa. M. blev 1335 g.m. Blanka (Blanche) av Namur, med vilken han hade sönerna Erik och Håkon. Av sin samtid och en äldre historieskrivning har M. i hög grad nedsvärtats; den heliga Birgitta har med sin fanatiskt hatfulla svartmålning länge dominerat eftervärldens uppfattning, tills en reaktion inträdde, som på sina håll gick till överdrift i motsatt riktning. Det på viktiga punkter mycket torftiga och oftast tendentiöst tillrättalagda källmaterialet för M:s’ historia vållar betydande svårigheter för en säker värdesättning, till vilken forskningen ännu knappast nått. — Litt.: W. Strecker, ”Die äussere Politik Albrechts H. von Mecklenburg” (1913); L Andersson, ”Källstudier till Sveriges historia 1230 —1436” (1928); G. Carlssop, ”Den svensk-norska unionen under M. E.” (i ”Humanistiska vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse”, 1928); uppsatser av H. Hildebrand och S. Kraft i ”Hist. tidskr.”, 1882 och 1927, samt av H. Berg i ”Scandia”, 1930. H.Bg 4) M. Birgersson, prins (d. 1320), son till konung Birger Magnusson och drottning Margareta, erkändes 1304 i Fagerdala ss. Birgers tronarvinge, fördes efter Håtunaleken till sin morbror Erik Menved i Danmark, återvände, tog del i striderna efter Nyköpings gästabud, tillfångatogs av de upproriska vid Stegeborgs fall, hölls i fängsligt förvar och avrättades 1320. B. 5) M., prins (1542—95), son till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud. Som hertigdöme erhöll M. Östergötland, Dal och Vadsbo härad i Västergötland. Trots den för honom ofördelaktiga uppgörelsen med brodern Erik XIV om hertigrättigheterna i Arboga 1561 synes förhållandet mellan denne och M. ha varit gott. Erik gav åt M. en plats i sina politiska planer, då han lät framföra honom som friare till Maria Stuart; hpn sökte vidare under brödra-striden spela ut M. mot Johan genom att framhålla för honom de personliga fördelar, han kunde vinna genom att Johan sköts undan. Redan tidigt visade emellertid M. tecken till sinnessjukdom, enl. senare forskningar trol. dementia præcox, och måste tidvis, enl. samtida vittnesbörd, hållas väl förvarad. Mestadels vistades han på Kungsbro och på Vadstena slott; till den senare av dessa platser äro de populära sägnerna om hertig M. och havsfrun knutna. — Han hade åtm. två oäkta döttrar, Lucretia med Valborg Eriksdotter, som i början av 1560-talet skriver sig ”hertig M:s frilla”, och Helena. — Litt.: L. G. T. Tidander, ”Hertig M.” (1895); V. Wigert, ”Erik XIV:s sinnessjukdom” (19201. LA. Hertig Magnus’ av Östergötland grav i Vadstena klosterkyrka. Danmark. 1) M. Nielsen, prins (d. 1134), son till konung Nils och Margareta Fredkulla, skall enl. uppgift hos Saxo ha hyllats ss. kung av Västergötland — detta bör ha ägt rum före 1130 — men framträder eljest uteslutande i den danska politiken. Han lät 1131 mörda sin kusin Knut Lavard, vars växande makt han fruktade, och ägnade därefter sina krafter åt kriget mot Knuts bror, tronpretendenten Erik Emune. Gentemot denne sökte han stöd hos den tyske kejsaren Lothar av Supplinburg; denne erkände M. ss. dansk kung, M. hyllade Lothar ss. överherre. I spetsen för sina anhängare, vilka i sht voro att finna i Jylland, led M. 1134 nederlag mot Erik Emune och skåningarna samt stupade i det blodiga slaget vid Fotevik. — Litt.: L. Weibull i ”Scandia”, 1928. B. 2) M. H e n r i k s e n, prins, se ovan Sverige 1). 3) M., prins (1540—83), son till Kristian III och drottning Dorothea. M. erhöll 1560 av sin äldre bror Fredrik II av Danmark ösels stift, — 1221 — — 1222 —