MAGNUS som Fredrik just bragt i sina händer, mot att avstå sin rätt i Slesvig och Holstein, och köpte Kurlands stift. Slösaktig och njutningslysten, var han emellertid föga skickad att bringa reda i de förvirrade förhållandena inom den sönderfallande ordensstaten, ehuru läget var förhållandevis gynnsamt för honom. M. undanträngdes från v. Estland av Erik XIV, från Kurland av Polen; efter åtskilliga äventyrliga företag begav han sig 1570 till tsar Ivan den förskräcklige och fick av denne i uppdrag att som ”konung av Livland” erövra Östersjöprovinserna. Ej heller nu hade han framgång. Ehuru han förmälts med en rysk prinsessa, flydde han 1578 till Polen, där han framlevde sina sista år. M:s’ öde är belysande för förvirringen i de baltiska provinserna efter ordensstatens sönderfall. l.A. Norge. 1) M. den gode, konung (d. 1047), frilloson till Olof den helige av Norge, uppfostrades i Ryssland, begav sig under 1130-talet — ännu icke 11-årig — till Sverige, mottogs välvilligt av Olofs där bosatta änka, den sv. kungadottern Astrid, och erhöll understöd med manskap vid förverkligandet av sina planer mot Norge, där en son till Knut den store, Sven Alfivasson, regerade. Denne fördrevs, och M. togs till konung. Ss. sådan hävdade han med skärpa sin makt, och han lyckades vid Hardeknuts död 1042 — ”ännu barnaung” — vinna även Danmark. Fientliga vendiska anfall mot detta rikes sydgräns slogos tillbaka. M. förband sig med de nordtyska makterna — hertigen av Sachsen och ärkebiskopen av Ham-burg-Bremen — samt torde även ha slutit ett fördrag med Edvard Confessor av England. Ett krigståg mot den slaviska borgen Jumne (se Jomsborg) utföll mindre väl. I Danmark hade M. att bekämpa uppror av jarlen Sven Estridsen, som förmått Skånes och Själlands allmoge att resa sig och erhållit sv. hjälp. M. blev segerrik, fördrev Sven och straffade hårt de upproriska. En annan fara uppstod för M., då hans farbror Harald Hårdråde kom hem från Bysans. Fientligheter dem emellan före-kommos el. avblåstes genom ett fördrag, varigenom M. till Harald avstod halva sitt rike men till gengäld erhöll hälften av dennes stora rikedomar. M. avled plötsligt i okt. 1047 genom olyckshändelse — sannolikt endast några och tjugo år gammal. B. 2) M. Haraldsson, konung (död o. 1069), son till Harald Hårdråde, blev vid dennes död 1066 jämte brodern Olof Kyrre konung men dog inom kort, enl. traditionell bestämning 1069. B. 3) M. B a r f o t, konung (d. 1103), son till Olof Kyrre, som han efterträdde, enl. traditionell bestämning 1093. M. var en av de sista verkliga vikingakungarna i Norge, härjade de britanniska öarna samt jämväl Västergötland och Halland. Den rikt utbroderade sagan berättar om hans mellanhavanden med den sv. kungen Inge d.ä. och deras försoning, varvid M. äktade dennes dotter Margareta Fredkulla. Han ljöt döden under ett vikingatåg mot Irland. B 4) M. den blinde (d. 1139), son till Sigurd Jorsalafare, blev vid faderns död 1130 konung men måste antaga Harald Gille (se denne) till medregent. I de tronstrider, som utbröto mellan dem, blev M. besegrad, tillfångatagen, bländad och satt i kloster av Harald. Sedan denne 1136 besegrats av en ny tronkrävare, Sigurd Slembedegn, blev M. åter frigiven, förband sig med Sigurd men stupade 1134 i kamp mot Harald Gilles söner. B. 5) M. E r 1 i n g s s o n, konung (1156—84), son till Erling Skakke (se denne) och Sigurd Jorsalafares dotter, valdes 1161 efter Inge Krokryggs död till konung av dennes anhängare, besegrade Håkon Härdabred och kröntes 1163 till konung i Bergen. Först efter sin fars död 1179, i kamp mot birkebeinarna och deras pretendent Sverre, blev M. sitt partis ledare. Han sökte hjälp i Danmark men hade föga framgång och stupade 1184 i ett slag vid Fim-reite. B. 6) M. L a g a b ö t e, konung (1238—80), var son till Håkon Håkonsson, som han efterträdde 1263. Han förde en fredlig regering, utmärkt genom ett omfattande lagstiftningsarbete, vilket i senare tid förskaffat honom tillnamnet L.( = lag-förbättraren). Sålunda utarbetades bl.a. en för hela riket gällande lagbok, som antogs 1276. Genom hans ”Hirdskrå” omorganiserades den gamla adeln i fasta klasser, och efter utländska mönster infördes benämningarna riddare, baroner etc., varjämte sköldemärkena blevo ärftliga och privilegierna utvidgades. För kyrkorättens framtida utveckling bley en uppgörelse mellan kungamakt och kyrka, representerad av ärkebiskop Jon Raude, i Tönsberg 1273 grundläggande. I freden i Perth 1265 avstod M. mot en mindre tribut Shetlandsöarna och Man till Skottland. I det sv. inbördeskriget mellan Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås spelade M. en framträdande roll. — Litt.: H. Koht i ”Innhogg og utsyn i norsk historie” (1921); E. Bull, ”Det norske folks historie”, 2 (1931). H.Bg. 7) M. E r i k s s o n, se ovan Sverige 3). S a c h s e n-L a u e n b u r g. M., hertig (1543 —1603), kusin till Erik XIV (av Sverige), i vars omgivning han vistades under större delen av dennes regering. M. erhöll flera, bl.a. militära, uppdrag och hörde till Eriks synbarligen be- — 1223 — — 1224 —