MAGOT för dekorativ form. Han har utfört flera monumentalmålningar och bl.a. fullbordat C. Larssons ”Midvinterblot”. Bland M:s solida porträtt märkas sådana av prins Gustav Adolf och prins Eugen. G.V. Magnusson, Är ni (Arne; latiniserad form A r n a s M a g n æ u s), isländsk handskrifIsamlare och lärd (1663— 1730), studerade först teologi, men sedan han 1684 blivit amanuens hos Th. Bar-tholin (se denne), ägnade han sig väsentligen åt litterär sam-larverksamhet. Han blev 1697 sekreterare vid Gehejmearkivet och 1701 prof, vid Köpenhamns univ. (till att börja med i filosofi och danska antikviteter) men uträttade som sådan föga. 1702—12 vistades han på Island, där han i samarbete med Påll Vidalin (se denne) utarbetade en jordebok över ön av stort värde (”Jaröabök Ärna Magnüssonar og Påls Vidalins”, 1912 ff.). Men framförallt samlade han gamla isländska handskrifter och var på detta område enastående genom outtröttligt nit, spårsinne och sund kritik. Genom hans verksamhet räddades praktiskt taget allt, som vid denna tid fanns kvar på Island av gamla handskrifter. Han testamenterade sina samlingar till Köpenhamns univ., i vars bibi, de nu utgöra ”Arnamagneanska samlingen” (se d.o.), och stiftade ”Det Arnamagnæanske Legat” (nu c:a 65,000 kr.), vars räntor användas till utgivararbete. — Litt.: F. Jönsson, ”Ä. M:s Levned og Skrifter” (2 bd, 1930). E.No. Magnusson, F i n n u r (da. namnform Finn Magnusen), isländsk fornforskare och my-tolog (1781—1847). M. avbröt 25-årig sin juridiska bana i Reykjavik och ägnade sig därefter åt studier i fornnordisk litteratur och mytologi vid univ. i Köpenhamn. Han blev här titulärprof. 1815 och anställdes 1823 vid Gehejmearkivet, där han 1829 blev gehej-mearkivarie. Han var representant för Island i östiftens ständerför-samling och blev 1839 etatsråd. — M:s vetenskapliga verksamhet gällde framförallt myto logien. I sitt största verk, ”Eddalæren og dens oprindelse” (4 bd, 1824—26), en för sin tid storartad systematisk framställning av fornnordisk mytologi, visar sig M. starkt påverkad av den samtida naturmytologien, som tolkade mytens och sagans gudar och hjältar som personifierade naturmakter. I nära anslutning till detta verk står ”Lexicon mythologicum” i bd 3 av den arnamagneanska uppl. av den äldre Eddan (1828). M:s vetenskapliga intressen omfattade även runologi, historie- och antikvitets-forskning. Hans tolkning av den blekingska ”Runamoinskriften” (1841) blev redan under hans livstid föremål för stark kritik. Bestående värde äger däremot den av M. utg. urkundsamlingen ”Grönlands historiske mindesmær-ker” (3 bd, 1838—45), vari allt arkivaliskt material ang. Grönlands historia intill 1500 är utg. och kommenterat. S.L-d. Magnusson, G u ö m u n d u r, isländsk förf, under pscud. Jon Trausti (1873—1918). M. framträdde först ss. skald med några smärre diktsaml. (”Heima og erlendis”, 1899, ”fslands-visur”, 1903) men ägnade sig sedan helt åt prosan. Genom framförallt sina romaner ”Bor-gir” (1909; sv. övers, med inledning av Rolf Nordenstreng 1921), ”Heiöarbyliö”, 1—4 (1908 —11) samt sina novellsamlingar ”Småsögur” (1909—12), fortsatta av en postum samling kallad ”Samtiningur” (1920), har han skapat sig ett namn som en av det nyare Islands yppersta prosaister. M:s stoff är oftast hämtat ur bondelivet sådant det levdes under torftiga villkor på isländska nordlandet. Han är en skarp iakttagare och har en frodig fantasi. Stilen är stundom vårdslös och i hög grad ojämn, men särsk. bland hans smärre berättelser finnas mästerligt skrivna kapitel. D.S-k. Mago. 1) M., kartagisk statsman och fältherre (o. 540 f.Kr.), av förnäm börd, organiserade den kartagiska staten och blev grundare av dess starka här. M:s söner, Hasdrubal och Hamilkar, stupade 480 vid Himera. W.N. 2) M., kartagisk fältherre (d. 203 f.Kr.), son till Hamilkar Barkas (se denne), deltog med sin äldre broder Hannibal (se denne) i fälttåget i Italien 218—216, där han bl.a. kraftigt bidrog till segrarna vid Trebia (218) och Cannæ (216), angrep 203 romarna i n. Italien men blev slagen vid Milano och dog under återfärden till Afrika. — Litt.: T. Friedrich i ”Untersuchung-en aus der alten Geschichte”, 3 (1880). W.N. Magog, se G o g och Mago g. Mago't, berberapa, Gibraltar apa, Si'mia i'nuus (1'nuus ecauda'tus), av släktet ma-kaker (se d.o.), är en smäckert byggd form (kroppslängd 75 cm.) med långa, smala extremiteter och nästan helt tillbakabildad svans. Den — 1229 — — 1230 —