MAGPUMPNING täta fälten, som är tunnare på buken och på huvudet, bildar ett ganska kraftigt kindskägg, är rödaktig med olivgrön anstrykning. M. bebor n.v. Afrikas bergstrakter och Gibraltar, där en fåtalig stam av denna enda i Europa förekommande apa skyddas av engelsmännen. H.B-n. Magpumpning, se Magsondering. Magra, s:n i Bjärke hd, Älvsborgs län, vid länsgränsen, n. om Alingsås; 45,41 kvkm., därav 45,34 land; 959 inv. (1933; 21 inv. pr kvkm.); 13,53 kvkm. åker (1927; 29,9% av landarealen), 19,77 kvkm. skogsmark. Egendom: Upplo. — Pastorat: Stora Mellby, M., Erska och Lag-mansered, Väne kontrakt, Skara stift. M.P. Magrib, se M a g h r i b. Magsaft är den digestionsvätska, som avsöndras av körtlarna i magsäckens vägg. Den avsöndras huvudsaki. i samband med intagandet av föda. Härvid äro två stimulerande moment verksamma. Det ena är den psykiska, på reflexväg verkande retningen vid begär efter föda och vid de angenäma syn- och luktsensationer, som födan föranleder. Det andra är en kemisk retning av vissa ämnen, ss. extraktiv-ämnena (se d.o.) i kött, alkohol och vatten samt produkterna av m:s inverkan på äggvita. Mängden m. varierar i hög grad efter måltidens storlek och art. M. är en fullt ren, klar, nästan färglös vätska av starkt sur reaktion. De verksamma beståndsdelarna utgöras av saltsyra samt de tre enzymerna pepsin, lipas och löpe. Mängden saltsyra är hos hunden 0,5—0,6 %. Vid närvaro av föda, efter t.ex. en s.k. provmåltid (jfr Magsondering), är koncentrationen lägre, och man finner hos friska människor 0,i5—0,30 %, motsvarande en surhetsgrad av pH = 1,4—1. Pepsinet är det viktigaste enzymet i m. och verkar nedbrytande på födans äggviteämnen. Lipasens (se d.o.) härstamning är omtvistad. Man har framkastat den tanken, att det skulle utgöras av från tolvfingertarmen i magsäcken inkommen lipas från bukspotten. Andra anse dock, att det är ett för m. spec. enzym. Om löpe se d.o., i övrigt om matsmältningsprocessen genom m. se Matsmältning. Wk. Magsjukdomar. Enl. allmänt språkbruk betecknar m. felaktigt ofta de sjukdomar, som drabba bukhålan och dennas samtliga organ. I medicinsk mening innefattar begreppet m. endast de sjukdomar, som träffa magsäcken. De olika m. förete ofta karakteristiska symtom och förlopp, varför den skildring den sjuke för läkaren lämnar ang. sin åkommas tidigare förlopp många gånger spelar den största roll vid diagnosställandet. Förekomsten av smärtor är vid m. synnerligen vanlig. Dessa kunna vara av många olika slag. De kunna kän nas som tryck, som känsla av utspänning, som kramp men kunna även antaga karaktären av våldsamt svåra huggande el. skärande smärtor. Oftast förläggas dessa smärtor till maggropen men kunna även kännas upp mot bröstet el. bak mot ryggen. Ibland stå smärtorna i ett intimt samband med intagande av föda. Så kunna de inträda omedelbart efter måltid, i andra fall först någon timme senare. Karakteristiska äro även de svidande och sugande hungersmärtorna, som ofta besvära patienten nattetid, och ofta lindra, om han då intager någon föda. Kräkningar, även vanliga vid m., ge med avseende på utseende, lukt, innehåll och frekvens värdefulla upplysningar i diagnostiskt hänseende. Den sjukes känsla av behov av att intaga föda, hans aptit, förändras ofta vid de olika m. I vissa fall inträder en starkt stegrad hungerkänsla, i andra en betydligt nedsatt aptit el. verklig matleda, vilken kan leda till stark avmagring och utmattning hos den sjuke. Vid m. är undersökningen av magsäckens funktioner av största betydelse, framförallt dess tömningsförmåga (motilitet) samt magsaftskörtlarnas förhållanden (sekretion). Härvid använder man magsondering-en (se d.o.). Undersökning av avföringen syftar att påvisa ev. förekomst av blod i densamma, vilken, om den är mycket riklig, ger sig tillkänna på att avföringen är svartfärgad som tjära. För påvisandet av små blodmängder använder man kemisk undersökning (Webers prov, se d.o.). Den numera viktigaste undersökningsmetoden vid m. är röntgenundersökningen, varvid man genom att låta den sjuke intaga en s.k. kontrastmåltid dels på röntgenskärmen vid genomlysning kan iaktta magsäckens rörelser och grövre anatomi, dels genom fotografering på plåten kan studera de finare förändringarna. Den akuta magkatarren (gastri'tis acu'ta) är en av de vanligaste m. Den ansluter sig oftast till ett dietfel, kan uppträda efter ett omåttligt njutande av alkohol el. orsakas av skämd föda men kan även hos personer med ”dålig” mage framkallas av diverse slag av svårsmält föda. Knipande smärtor i maggropen, upprepade kräkningar, måttlig temp.-stegring och en i vissa fall rätt utpräglad allmän påverkan äro symtomen på den akuta magkatarren. Förekomsten av ihållande diaréer är vanl. ett tecken på att katarren även träffat tarmens slemhinna. Efter förståndig diet under ett par dagar, ev. i svårare fall magskölj-ning, brukar den sjuke raskt tillfriskna. En mera elakartad form av akut gastrit är den, som uppstår i anslutning till nedsväljandet av vissa gifter, lut el. syror. Den verkligt v a r i g a — 1231 — — 1232 —