MAGSÄCKSINFLAMMATION varings-, uppmjuknings- och sönderdelningsrum för födan mellan idisslingsperioderna. I löpmagen finnas magsaftskörtlarna, och här påverkas födan således av magsaft, innan den drives ut i tolvfingertarmen. Hos valar och trögdjur är m:s uppdelning något annorlunda, men aock i stort sett av liknande art. T.H-n. Magsäcksinfiammation, se M a g sjukdomar. Magsäcksoperationer. Förutsättningen för utförandet av varje m. är snittet genom främre bukväggen, laparotomi. Ett hål på magsäcken, t.ex. brustet magsår, fordrar omedelbar slutning; ingreppet benämnes gas tr ora-p h i a. Enkelt insnitt i magsäcksväggen för avlägsnande av en nedsvald kropp el.dyl. kallas gastrotomi. Gastrostomi är anläggandet av en magfistel, genom vilken föda kan tillföras vid sjukdomar, som försvåra el. omöjliggöra sväljning. De vanligaste m. äro de, som ant. åsyfta, vid hinder för magsäckens tömning (t.ex. pylorusstenos, se Magsjukdomar), anläggandet av en ”ny magmun”, en gastroenterostomi, el. de, som åsyfta avlägsnandet av svulst el. sår, s.k. v e n t r i-kelresektion. Gastroenterostomi är en konstgjord förbindelse mellan magsäck och tunntarm. Förbindelsen med tolvfingertarmen kallas gastroduodenostomi och användes sällan. Vanligtvis anlägges gastroen-terostomien mellan magsäcken och en slynga från övre delen av jejunum (se T a r m), g a s t-rojejunostomi, och kan ant. göras på magsäckens främre vägg, varvid tunntarms-slyngan lägges upp framför tjocktarmens strax nedanför magsäcken förlöpande tvärgående skänkel (främre gastroenterostomi) el. på magsäckens bakre vägg, då tunntarmsslyngan dragés upp genom en slits i samma grovtarmsdels tarmkex (bakre gastroenterostomi). Timglasmagen (se Magsjukdomar) fordrar ibland en förbindelse mellan de båda säckliknande delarna på ömse sidor om åtsnörningen, en gastroanastomos el. gastrogast-r o s t o m i. — Vid ventrikelresektio-n e n avlägsnas ett manschettliknande parti av magsäcken, inom vilket parti den sjukliga processen är belägen. N.Lbg. Magus (lat.), se Mager. Magyarer [madja'r-], se Ungrare. Magyariska litteraturen [madja'r-], se Ungerska litteraturen. Magyariska språket [madja'r-], se Ungerska språket. Magyarorszäg [ma'jarårsäg], ”magyarernas land”, officiellt namn på Ungern. Magzen, se M a c h z e n. Maha (sanskr., pers.), stor. Mahabalipura, by i Indien, se M a v a 1 i p u-r a m. Mahabha'rata (sanskr. mahäbhärata. ”det stora Bharata[-eposet]”), den förnämsta av den indiska litteraturens stora epopéer. M. består i sin nuv. gestaltning av 18 sånger, vartill kommer ss. ett komplement ”Harivam^a” (se d.o.). M. är strängt taget ej en dikt; det utgör ett konglomerat av olikartade från skilda tider och religions- och kulturepoker stammande element. Ss. en urspr. kärna kunna i varje fall betraktas vissa delar av framställningen av huvudtemat, striden mellan de bägge från Kur u, ättling av Bharata, stammande ättegrenarna Kauravas (kuruider) och P anda v a s (panduider) om tronen i Hastinapura och de förras slutliga undergång. Kring denna kärna har under M:s långa tillblivelsehistoria lagrats en mängd element av olikartad mytisk och religiös karaktär, så att M. för den indiska traditionen blivit ett slags mytologisk-religiös och moralisk encyklopedi, som i värde ställes i jämbredd med vedaerna och bär samma namn som dessa (samhitä). — M:s tillblivelse i dess nuv. gestaltning har sträckt sig över kanske mera än ett årtusende. Säkerligen är diktens urspr. kärna relativt gammal, dock ej så ålderdomlig, att den, ss. understundom påståtts, går tillbaka till den indo-ariska invandringen i mellersta Indien; dess äldsta partier härröra kanske från 600-taIet f.Kr.; en undre gräns angives genom förekomsten av folknamn, som knappast före årh. f.Kr. kunna ha haft någon aktualitet i Indien. Vissa partier äro trol. ännu yngre; dock torde M. på 400-talet e.Kr. ha förelegat i sin ung. nuv. gestaltning. — Religiöst torde M. urspr. ha varit ^ivaitiskt orienterat, men i sammanhang med viShnuismens utbredning i n. Indien har ett så betydande tillskott av vishnui-tiskt-krishnaitiskt material tillkommit, att M. kan gälla som den urspr. vishnuismens förnämsta urkund. Spec. märkes här ”Bhagavad-gita” (se d.o.). — M. är avfattad på ?loka (se d.o.); dess språk är det s.k. episka sanskrit, den ålderdomliga språkform, varpå den äldsta indiska epiken förelegat och som sedan på traditionell väg enhetligt genomförts i M. i dess helhet. M. föreligger i flera versioner, av vilka den nordindiska är den allmänt kända; sydindiska versioner, omfattande 24 sånger, ha först på senare tid blivit bekanta. — Litt.: En kritisk uppl. av Vishnu S. Sukthankar är under utg. (sedan 1927). Engelsk övers, av Pro-tap Chandra Roy (1884—96) och Manmatha Nath Dutt (1895—1905); H. Jacobi, ”Das M.” (1903); E. W. Hopkins, ”The great epic of India” (1902). C.P. — 1239 — 1240 —