MAINZ de för att med deras undergång uppnå ickevarat. Det blir den enskildes plikt att genom sexuell askes och frivillig död påskynda förintelsen. M., som var starkt socialt och politiskt intresserad, levde och dog enl. sin lära. Huvudarbete: ”Philosophie der Erlösung” (1876; 3 Aufl. 1894). — Litt.: Biogr. av M. Seidling (1888) och W. Rauschenberger (i ”Jahrbuch der Schopenhauergesellschaft”, 1931). D.R. Mainmorte [mamå'rt] (fra., död hand), i fransk rätt beteckning för 2 vitt skilda företeelser. 1) Den rätt till avliden ofri persons (serf) kvarlåtenskap, som enl. medeltida rättsuppfattning tillkom den ofries herre (se H e m-fallsrätt), även beteckning å själva ofrihets-tillståndet (se Livegenskap). Med tiden försvagades denna m. till fördel för den dödes barn, och den sista resten därav försvann med revolutionen 1789. 2) Vissa stiftelser el. andra endast i den jufidiska begreppsvärlden befintliga personer (s.k. juridiska personer) spec. ss ägare av jord, se Död hand. E.K. Maino'ter el. m a n i o t e r, inv. i Maina (se d.o.), ett gammalt frihetsälskande, krigiskt herdefolk, sannolikt ett helleniskt-slaviskt biandfolk. Under tidernas lopp lyckades de i allm. bättre än övriga greker hävda sitt oberoende och ha in i senaste tid gjort motstånd, då det gällt införande av statlig ordning och auktoritet. Deras urspr. samhällsskick var det primitiva herde- och krigarfolkets vanliga, med inom vissa familjer ärftlig hövdingevärdighet (sedan 1876 ”bej”), blodshämnd, förakt för kvinnan, som fick förrätta det eg. grovarbetet, samt därutöver röveri, när tillfälle gavs. Th. Maintenon [matnå'], Fran?oise d’Au-b i g n é, markisinna av M., vanl. kallad Mme de M. (1635—1719), sondotter till Th. A. d’Au-bigné, uppfostrades i den protestantiska läran men blev sedan ivrig katolik. 1652 äktade hon diktaren Scarron och blev medelpunkten för en litterär krets. Även efter makens död 1660 fortfor hon att spela en roll i den litterära världen. Avgörande för hennes öde blev, att hon utsågs till uppfostrarinna för Mme de Monte-spans barn med Ludvig XIV. M. ådrog sig nu dennes uppmärksamhet och upphöjdes 1678 till markisinna. Efter Montespans onåd 1680 blev M:s inflytande över konungen allt större, men hans älskarinna torde hon ej ha blivit, och hon skattades högt även av drottningen. En tid efter dennas död gifte sig konungen i hemlighet med M. Ända till Ludvigs död bibehöll M. ställningen som hans förtrogna, men både om arten och om graden av hennes inflytande äro meningarna delade. Sannolikt har det blott i smärre angelägenheter, framförallt personfrågor, varit avgörande. Hertigens av Maine gyn- F. Elle: Mme de Maintenon med sin nièce. Versailles. nande i konungens testamente torde dock vara M:s verk. Däremot var hennes mening svårligen avgörande vare sig i den spanska tron-följdsfrågan el. vid upphävandet av det nante-siska ediktet, om än den anda av bigott katolicism, som M. levde i och verkade för, har sin dryga del i denna ödesdigra åtgärd. Efter Ludvig XIV:s död drog sig M. tillbaka till den uppfostringsanstalt för fattiga flickor, som hon grundat i Saint Cyr. — M:s brev äro under växlande titlar utg. av Th. Lavallée (8 bd, 1854—66). — Litt.: ”Souvenirs sur Mme de M.”, utg. av O. d’Haussonville & G. Hanotaux (3 bd, 1902—04); H. St. Holbeck, ”Mme de M.” (1908; på danska); Saint René-Taillandier, ”Mme de M.” (1920). P.S. Mainthalerboskap [maTntälar-], se Fr an k enboskap. Mainz [malnts]. 1) Äldre tyskt ärkestift och kurfurstendöme, omfattande ärkestiftets domäner, upprättades vid 700-talets mitt av Bonifa-tius; dess innehavare blevo det kristna Tysklands främsta dignitärer; de erhöllo på 1000-talet privilegiet att kröna Tysklands konungar, blevo rikets ärkekanslerer och medl. av kurfurstkollegiet. Ärkestiftets växande domäner voro belägna kring städerna M., Aschaffenburg och Erfurt samt i Eichsfeld och Thüringen och omfattade emot slutet av 1700-talet över 8,000 kvkm. Den siste eg. kurfursten och ärkebiskopen Fredrik Karl Josef flydde 1792 för fransmännen och — 1257 — — 1258 —