DEKORERA D. k. hos Amerikas gamla kulturfolk. Hos de främsta kulturfolken i Mellanamerika, maya och azteker, var d. k. högt utvecklad. Mayas byggnader dekorerades i det inre med skulpterade dörröverstycken i trä el. sten och med väggmålningar. Fasaderna pryddes av groteska ansikten el. figurer i stuck el. sten. Stiliseringen blev allt starkare med tiden, och geometriska ornament började spela stor roll. De s. k. maskpanelerna utgjordes av stiliserade ormhuvuden med gudomliga attribut. Framför templen stodo reliefprydda steler. Mayas d. k. är svårförståelig genom stiliseringen och mängden av symboler, men den är av utomordentlig verkan. Maya kunde på ett synnerligen lyckat sätt inskriva gestalter i en rektangulär ram och framställa profilbilder i fria och behagfulla ställningar. Då all konst var religiös, blev det naturalistiska emellertid en bisak och det dekorativa huvudsak. Maya-textilierna visa geometriska mönster. Deras keramik var utomordentligt vacker och pryddes genom modellering, målning, ristning el. stämpling, stundom med figurframställningar i fri och levande hållning. Också hos aztekerna fanns en rikt målad, synnerligen vacker keramik, liksom sådan är känd från en mängd andra folk i Mellanamerika. Här må blott nämnas de rikt utstyrda ansiktsurnorna hos zapotekerna. Aztekerna voro mästare i att framställa fjädermosaik samt mosaik av turkos, jadeit och pärlemor på ben- el. trä-grund. — I det gamla Peru pryddes byggnadsverken under tiahuanaco-tiden av stela, men verkningsfulla relieffigurer. Under inkatiden voro byggnaderna helt oprydda el. överdragna i det inre med stuck. Vid tillverkningen av de mästerliga inkavävnaderna användes olika metoder för att frambringa dekorativ verkan. Mönster målades el. vävdes in, ett slags appli-kationsförfarande användes likaså och ej sällan invävdes fjädrar. På kusten blomstrade en rik, ofta färg- och figurrik keramik. G. B-r. Dekore'ra (jfr Dekoration), (konstnärligt) pryda el. utsmycka; förse med ordens-dekoration o. d. — D. blir konsthistoriskt ofta liktydigt med ornera men utmärker en mindre intim förbindelse med föremålet än detta senare ord; man dekorerar stundom med lösa prydnader, t. ex. en festsal el. ett bord med flaggor och grönt. E. W. Deko'rt, handelsv., avdrag i pris el. vikt på gr. av särskild överenskommelse. Deko'rum (lat. deco'rum, eg. neutr. till de-co'rus, passande, anständig), yttre anständighet, höviskhet; i sht i uttrycken »hålla» el. »iakttaga d.». Dekreme'nt, liten förminskning av en varia bel storhet, motsatsen till inkrement. Logar i t mis k t d. kallas (efter Gauss) för ett periodiskt svängande system logaritmen för förhållandet mellan amplituderna för två på varandra följande svängningar i samma riktning. N. li-e. Dekre'pitus, se Decrepitus. Dekrepitation [-Jo'n] (jfr lat. crepita're, spraka, smälla o. d.). Då vissa kristaller, t. ex. koksalt el. salpeter, uppvärmas för torkning, söndersprängas de under ett knastrande ljud. Detta kallas d. Wk. Dekre't (lat. decre'tum), förordning, påbud; beslut, i sht av myndighet. —■ D e k r e t e'r a, förordna, påbjuda, besluta, bestämma, nu ofta med bibetydelse av tvärsäkerhet el. självtagen myndighet. —• I Frankrike kallas vissa, av republikens president underskrivna och av en minister kontrasignerade regeringsakter décrets. Sådana kunna avse den mera detaljerade till-lämpningen av i allmän lag givna grundsatser och kallas då décrets réglementaires. Då de franska lagarna vanl. äro relativt kortfattade, komma dylika regeringsdekret att få stor betydelse och utgöra en betydande del av den franska rätten. D. rörande rena förvaltnings-angelägenheter kallas décrets administratifs. — Termen d. förekommer även i Italiens offentliga rätt. På gr. av de säregna förhållandena i detta land efter världskriget ha regeringens d. där kommit att avgörande gripa in även på den vanliga lagstiftningens område. J. E. N. Dekreta'ler (till lat. decre'tum, påbud), kallas i medeltida kanonisk rätt påvarnas avgöranden i till dem dragna rättstvister, sedermera påvebeslut i allm. De tidigaste kända d. äro från år 385; efter hand upptogos de i samlingar, de äldsta kända från 500-taIet. Sedan Gratianus (se denne) o. 1141 framlagt sin berömda samling »Decretum Gratiani» (se d. o.), uppstodo nya samlingar, s. k. »Extravagantes» (d. v. s. extra decre'tum vaga'ntes\ samlingar av d., som icke upptagits i »Decretum Gratiani»), och övriga delar av Corpus juris canonici (se d. o.). Även förfalskningar framkommo; mest kända äro de s. k. pseudo-isidoriska d. (se d. o.) från o. 850. — D e k r e t i's t e r kallades bearbetarna av »Decretum Gratiani» i motsats till den världsliga (romerska) lagens utläggare, legisterna. En känd dekretist är Roland Bandinelli, utformare av den jur. läran om påvens maktställning, d. ss. påve Alexander III 1181. Dekretalister benämndes utläggarne av efter »Decretum Gratiani» utkomna d. E. K. DekupFrsåg (fra. scie å découper, lövsåg), se Konturså g. Dekurio'n, föreståndare för en decu'ria, se D e c u r i o. — 3 — — 4 —