DELACROIX elsmannen Constable, som även utställdes på Salongerna 1822—24. Under en vistelse i England 1825 kom D. i förbindelse med Turner och Lawrence; han målade nu porträtt i de engelska eklektikernas stil (Gainsborough) och tog f. ö. starka intryck i England. Under de följ, åren blev hans produktion synnerligen rik; 1827 utställde han ett dussin bilder, däribland några av hans allra bästa verk. Från mytologien, ur bibliska historien, folklivet och diktningen hämtade han sina ämnen, skapade dessutom krigsmålningar, djurbilder och porträtt. Utom i olja och akvarell arbetade han som litograf och gravör; så tillkommo de 17 illustrationerna till »Faust» och de 13 till »Hamlet». Efter ett uppehåll vid kejsarens av Marocko hov 1832, vilket blev av betydelse ur motivsynpunkt men även för D:s koloristiska utveckling, följde skildringar av det orientaliska folklivet (»Haremskvinnor i Algier»; »Judiskt bröllop i Marocko»). Ehuru framgången hos publiken ständigt uteblev, fick D. av franska staten mottaga stora uppdrag, ss. utförandet av vägg- och takmålningar i tronsalen (1833—38) och i deputeradekammarens bibi. I Luxembourgpalatsets bibliotekssal målade han i taket fresker med historiska motiv; huvudbilden bland dessa föreställer Dante och Vergilius bland berömda diktare, filosofer, statsmän och hjältar. Till hans sista verk hör den stora mytologiska mittel-bilden i Louvrens Apollongalleri, skildrande Apollons kamp med Python. Även för Paris’ kyrkor arbetade D.; bl. a. utförde han i Saint Sulpice fresken »Heliodors fördrivande». För historiska museet i Versailles tillkom »Ludvig den helige i slaget mot engelsmännen» (1838). Bland de o. 850 målningarna av D:s hand böra ytterligare nämnas »Konstantinopels intagande» (1841), »Sardanapals död» och »Frihetsgudin-nan på barrikaden» (alla i Louvren). Vid sin död ännu lika omstridd som i sin ungdom, har D. sedermera blivit erkänd som en av seklets största mästare. Den verkan hans målningar göra är intelligent beräknad. Framför allt spelar färgen härvid en framträdande roll, även om D:s egenart som kolorist blivit åtskilligt överskattad. D. såg färgen som ljus och gjorde den observationen, att skuggan ej är mörker utan komplementärtoner, fulla av reflexer. Natur lika mycket som patos prägla D:s alltid intressanta verk. En stor minnesutst. i Louvren 1930 gav en fyllig bild av den mångsidige mästarens produktion. I Nationalmuseum, Stockholm, är D. representerad med en målning samt teckningar. Om hans stränga och säkra konstomdöme vittna hans dagböcker (utg. av P. Flat och R. Piot, 3 bd, 1893—95). Hans brev äro utg. av Burty (2 uppl., 2 bd, 1880). — Litt.: A. Robaut och E. Chesneau, »L’æuvre complet d’E. D.» (1885); G. Dargenty, »E. D. par lui-mème» (1885); E. Veron, »E. D.» (1887); J. Meier-Graefe, »E. D.» (1918); »E. D:s Zeichnungen» (text av Baudelaire och H. Gru-ber, 1929). K. E. S. Delacroix [dalakrpa'], L é o n, belgisk politiker (1865—1929), advokat i Bryssel, intog en framskjuten ställning inom det katolska högerpartiet. Vid världskrigets slut trädde han i nov 1918 i spetsen för en samlingsministär, som satt till nov. 1920. Under denna tid genomförde D. en vittgående rösträttsreform 1919. Från 1921 representerade han Belgien i den interallierade skadeståndskommissionen. H. Bg. Delacroix [dalakrpa'], Henri, fransk psykolog (f. 1873), prof, vid Sorbonne, har gentemot tendensen att upplösa psykologien i sociologi hävdat den ursprungliga autonomien och egna skaparkraften i medvetandet. D. har med förkärlek sysselsatt sig med frågor rörande den mystiska intuitionen och tron samt med språkets psykologi, varifrån steget ej var långt till studiet av den estetiska intuitionen och det konstnärliga uttrycket: »Essai sur le mysticisme spéculatif en Allemagne» (1900), »Études d’his-toire et de psychologie du mysticisme; les grands mystiques chrétiens» (1908), »La religion et la foi» (1922), »Le langage et la pensée» (1924), »Psychologie de 1’art; essai sur 1’activité artis-tique» (1927). L. L. Delad äganderätt el. delad jordäganderätt. En i Sverige på 1600-talet gängse lära, påverkad av liknande företeelser i tysk (saxisk) samt indirekt i romersk rätt, uppdelade rätten till jorden i två slag, en högre rätt, domi'nium dire'c-tum el. plenum, vilken ansågs tillkomma jordägaren-husbonden (frälsemannen el. Kronan), samt en av lägre värde, domi'nium u'tile el. minus plenum, vilken tillkom jordens brukare (landbon el. skattebonden). Läran om d. ä. spelade en viktig roll i de jordpolitiska striderna på 1600-talet mellan adeln, som stödd av de kamerala myndigheterna hävdade den, samt bönderna, vilka med hjälp av flera rätts-lärda motsatte sig läran. På 1690-talet godtog regeringen uppfattningen om bondens jordäganderätt, men ännu vid riksdagens behandling av 1734 års lag gingo vissa efterdyningar av striden, och skapandet av frälseräntor (se d. o.) förutsatte d. ä. — Litt.: B. H. Dahlberg i »Ekonomisk tidskr.» 1905; B. Ekeberg, »Om frälse-ränta» (1911); J. E. Almquist, »Om ärftlig besittningsrätt till jord» (1929). E. K. De la Gardie [da la ga'rdi], ätt stammande från Frankrike, där dess stamfar Robert d’Escou-perie mot 1300-talets slut innehade bl. a. godset La Gardie i dep. Aude. Ätten inkom till Sverige med D. 1), som blev friherre 1571. Hans söner — 7 — — 8 —