DE LA GARDIE voro D. 2), med vilken den friherrliga grenen 1640 utslocknade, och D. 3), 1615 greve med Läckö till grevskap, stamfar för grevliga ätten D. Av den senare var en gren, 1856 utslocknad, introducerad på Estlands riddarhus; dess siste medl. adopterade sin systerson, generalen P. A. L. von Brevern, som fick tillstånd kalla sig greve von Brever n-D.; hans ätt fortlever. C. 1) Pontus D., friherre, krigare (1520—85). F. i Russol i s. Frankrike skall D. urspr. ha varit bestämd att bli munk, men han blev i stället en av de lyckoriddare, på vilka liden var så rik. Han var med bland de franska trupper, som sändes att stödja Marias av Guise styrelse i Skottland och gick sedermera i dansk krigstjänst. Då Var-berg 1565 föll i svenskarnas händer, blev D. krigsfånge, men han föredrog snart sv. krigstjänst framför sv. krigsfångenskap och blev en av Erik XIV:s betrodde män. Det oaktat övergick han vid upproret 1568 genast på hertigarnas sida och stod inom kort i lika hög gunst hos Johan III, vilket dock ej hindrade honom att med den franske ministern Dan^ay i Köpenhamn inlåta sig i stämplingar, som synas ha haft Johans störtande till mål. Därav blev dock intet, och Johan har säkerligen aldrig fått vetskap om dessa planer; åtm. rubbades ej D:s ställning. Redan 1571 hade han skickats som sv. sändebud till bl. a. konungarna av Frankrike och Spanien, och 1576 anförtroddes honom en viktig politisk och kyrkopolitisk beskickning till kejsaren, påven m. fl. Sin största insats gjorde D. dock i kriget med Ryssland. Redan 1574 hade han en tid fört befälet här, ehuru med föga lycka. Sedan han i början av 1580 trätt Johan personligen nära genom att äkta hans naturliga dotter Sofia Gyllen-hielm, erhöll han s. å. befälet över de sv. stridskrafterna i öster. Han fick nu större understöd från Sverige, 5/n 1580 intogs Keksholm, och ett djärvt tåg över Finska vikens is ledde i början av 1581 till Wesenbergs intagande. Efter ett besök i Sverige återupptog D. med betydligt förstärkta trupper striden, och 8/9 erövrades med storm det viktiga Narva, varefter även Ivangorod och ett par andra smärre fästningar intogos. Därmed var hela Estland och en del av Ingermanland i sv. händer. D., som 1582 utnämndes till generalfältherre, överskattade dock ej framgången utan rådde tvärtom, ehuru förgäves, Johan att sluta fred på billiga villkor; 1583 ingicks dock ett stillestånd på 3 år. Vid underhandlingarna om en förlängning av detta på hösten 1585 drunknade D. i Narova-ån 5/n. Till lön för sina förtjänster hade D. 1571 erhållit friherreskapet Ekholmen jämte flera andra förläningar och 1585 blivit riksråd. P. S. 2) Johan Pontusson D., den föregåendes son, friherre, ämbetsman (1582—1640), upp D. 4), g. m. D. 5). | D. 9). ______________D.1X________________________ D. 2). D. 3). D. 6). D. 7). D. 8). D. 10). D. 11). Pontus Fredrik D., greve, generallöjtnant, en av rikets herrar (1726—91). _______________________________I__________ D. 12). D. 13). Pontus Henrik D., D. 14). greve, godsägare (1805—80). | D. 15). Robert D., greve, f. d. landshövding (f. 7/s 1856). Släktöversikt och vapen för ätten De la Gardie. — 9 — — 10 —