DELCASSÉ melse ingicks i nov. 1898, och i dec. 1900 medgav Frankrike rörelsefrihet för Italien uti Tri-polis. I gengäld avgav Italien vid tiden för förnyandet av trippelalliansen den hemliga förklaringen (juni 1902), att det icke i någon form förbundit sig att »under någon som helst eventualitet» deltaga i ett angrepp mot Frankrike. Genom dessa överenskommelser hade D. väsentligt stärkt Frankrikes inflytande och minskat dess risker under ett eventuellt krig. — Men D:s planer gingo vidare än så, och deras förverkligande underlättades, då 1901 en så franskvänlig monark som Edvard VII besteg Englands tron och uppställde för sin utrikespolitik mål, som i mer än en punkt sammanföllo med D:s. Underhandlingar fördes i London 1902, vid Edvard VII:s besök i Paris (maj 1903) och vid president Loubets återbesök i London (juli 1903); s. å. godkändes bestämmelserna i den fransk-engelska överenskommelse — entente cordiale (se d. o.) —, vilken likväl offentliggjordes först 8/< 1904. Den kan sägas vara kronan påD:s diplomatiska verksamhet. — 8/io 1904 avslöt han en överenskommelse med Spanien ang. Frankrikes och Spaniens intressesfärer i Marocko. Den tyska opinionen förklarade sig starkt upprörd över denna ss. ett nytt bevis på hur den franska politiken systematiskt sökte utestänga Tyskland från inflytande i Afrika. Då 1905 kejsar Vilhelm företog en färd på Medelhavet, landsteg han i mars i Tanger samt avgav där en förklaring innebärande, att Tyskland icke erkände någon Frankrikes företrädesrätt i Marocko. 2 mån. senare besöktes Fez av tyska underhandlare, vilka lyckades förmå sultanen vägra uppfyllande av de villkor för tryggande av Algeriets säkerhet, som Frankrike uppställt. För tvistefrågornas reglering begärde Tyskland sammankallande av en internationell konferens. Denna tillspetsning av konfliktläget utnyttjades av D:s motståndare såväl inom parlamentet som ministären. Flera av hans kolleger, bland dem regeringschefen Rouvier, hade endast motvilligt funnit sig i D:s fordran att få behandla de ömtåliga utrikespolitiska ärendena med en viss sekretess; andra, ss. Clemenceau, voro av princip motståndare till Frankrikes koloniala expansion el. av personliga skäl D:s fiender. Då D., stark i sin tillit till förbundet med England, motsatte sig antagandet av det tyska förslaget om en internationell kongress, framtvingade Rouvier, stödd av opinionen inom parlament och allmänheten, 12/o 1905 D:s avgång samt genomdrev därigenom Frankrikes godkännande av det tyska förslaget, vilket ledde till Algeciraskonferensen 1906. Hastigt och nästan med våld avklipptes sålunda D:s utrikespolitiska verksamhet, men återverkningarna av den förmärktes i Englands och andra länders hållning under Algeciraskonferensen samt sträckte sig långt fram i tiden, ända till världskrigets utbrott. — 1909 ordf, i deputeradekammarens flottutskolt, ingrep D. ånyo i kännbar grad uti Frankrikes politik och blev orsaken till att den efter 33 veckors oavbrutna segrar ganska bergfasta Clemenceauska ministären helt oförmodat störtades. D. hade trol. icke anat en dylik utgång, då han 1909 framförde en följd av anmärkningar mot regeringen för bristande omsorg för flottans utrustning och nyanskaffning. Kolerisk och sedan gammalt oförsonlig mot D., grep Clemenceau till orda och utslungade en våldsam förkastelsedom över D:s utrikespolitik från tidpunkten efter kejsar Vilhelms besök i Tanger. »Dessa beskyllningar göra mig 25 år yngre», utropade D., som behärskad, smidig, snabbtänkt gick till motanfall, vilket i en handvändning samlade alla Clemen-ceaus dolda el. öppna motståndare. — Mars 1911 till jan. 1913 innehade D. sjöministerportföljen i Monis’, Caillaux’ och Poincarés ministärer samt ådagalade därvid stor organisatorisk duglighet. Efter de Selves avgång ss. utrikesminister hade Caillaux (se denne) påtänkt D. som hans efterträdare, men D. vägrade, vilket bidrog att framtvinga Caillaux’ avsked. — För alt mera verksamt kunna, i förkänning av det annalkande världskriget, arbeta på stärkandet av samverkan mellan de bägge förbundna makterna, Frankrike och Ryssland, åtog D. sig i febr. 1913 uppdraget som fransk ambassadör i Petersburg, men 20/s 1914 kallades han av Viviani att i dennes nationella försvarsministär övertaga utrikesärendenas ledning. Han arbetade framgångsrikt på att uppnå Italiens inträde i kriget men drog sig efter en del motgångar, särsk. beträffande Bulgarien, efter ett års tid tillbaka. Ända till sin död levde han därefter i fullständig tillbakadragenhet. — Liten och svartmuskig, gestikulerande som en gascognare, närsynt bakom sin pincenez, var D. en sällsport skarpsinnig, nyanserad och snabbtänkt intelligens. Han har icke sin plats i följden av 3:e republikens namnkunniga folk-tribuner och parlamentariska champions, men genom kunskaper, arbets- och organisationsförmåga står han i främsta ledet bland den franska administrationens politiska ledare. Buren av en stark fosterlandskärlek, har han med urskillning och takt ihärdigt och fintligt knutit samman maskorna i ett diplomatiskt nät, som han kastade över Europa och vilket en dag visade sig ha en stålbrynjas motståndskraft. G. Liv. Delcre'dere, garanti, som någon ikläder sig för fullgörande av ett av annan ingånget avtal. — 39 — — 40 —