DERBY bestämmelser, se »Jockeyklubbens kalender». l:a insatsen, som betalas redan på hösten året efter hästens födelse, erlägges i regel för ett stort antal hästar, men efter hand som man får uppfattning om hästarnas prestationsförmåga, särsk. efter Kriterium (se d. o.), upphöra inbetalningarna för de mindervärdiga, och till själva löpningen kvarstår vanl. endast eliten av årgången. S. C-r. Derby [dä'bi], Earl of, engelsk adelstitel, använd redan under 1100-talet. Sedan 1485 har den burits av huvudmannen för ätten Stanley. 1) Thomas Stanley, l:e Earl of D. (o. 1435—1504), se Stanley. 2) Edward Geoffrey Smith Stanley, 1834—51 Lord Stanley, därefter 14:e Earl of D., politiker (1799 —1869), inträdde redan 1820 som whig i underhuset, sedan han i Eton och Oxford mottagit en god utbildning i klassiska språk. Snart gjorde han sig gällande som en av underhusets skickligaste debattörer. 1827 var han undersekreterare i kolo-nialdep., först i Can- nings, sedan i Goderichs kortvariga koalitions-ministärer, 1830 inträdde han i Greys stora reformministär som förste sekreterare för Irland. Det var under de ofta bittra parlamentariska fejderna med irländarnas ledare O’Con-nell som D. på gr. av sina djärva invektiv och glansfulla repliker förvärvade namnet »debattens prins Rupert». Vissa irländska reformer, bl. a. på folkbildningens område, vittna mera varaktigt om hans insatser. 1833 blev han kolonialminister med plats i kabinettet och genomdrev slavemancipationen. Då Russell i ett parlamentsanförande 1834 uttalade sig till förmån för en sekularisering av vissa av den irländska kyrkans inkomster, lämnade D. kabinettet och bröt snart definitivt med whigpartiet. 1841 inträdde han i Peels konservativa ministär som kolonialminister, sedan 1844 med plats i överhuset. Peels övergång till frihandeln 1845 drev D. ut ur ministären och gjorde honom snart till de konservativa protektionisternas ledare. I denna egenskap fick D. febr. 1852 i uppdrag att bilda regering och fullgjorde detta, trots att han endast förfogade över en minoritet i underhuset, men måste redan i dec. s. å. lämna sin post. Då hade större delen av hans parti redan övergivit alla förhoppningar om ett återupplivande av tullpolitiken. Även 1858, när D. för 2:a gången gav England en konservativ regering, saknade han majoritet i underhuset, men genomdrev icke desto mindre ett par betydelsefulla lagförslag, bl. a. om Indiens övergång från Ostindiska kompaniet till engelska kronan. Då ministären på gr. av opinionens krav framlade ett förslag till röst-rättsreform, fälldes detta av underhuset, och sedan D. förgäves vädjat till valmanskåren, såg han sig nödsakad att resignera efter ett misstroendevotum i underhuset (juni 1859). Sedan även Russell misslyckats med rösträttsfrågan, kallades D. för 3:e gången att giva England en regering (1866). Liksom i D:s tidigare ministärer hade Disraeli ledarskapet i underhuset, och under dennes skickliga ledning lyckades regeringen verkligen att 1867 bringa en betydelsefull, demokratisk rösträttsreform i hamn. Svår gikt hade länge plågat D., och då anfallen blevo allt värre, lämnade han i febr. 1868 ministären, varefter Disraeli blev hans efterträdare som premiärminister. D. återvände sedan till överhuset och deltog i dess debatter om den irländska kyrkofrågan. — Vid sidan om sin politiska verksamhet fick D. tid över till övers, av klassiska verk, framför allt Horatius och Homeros. Han var säkerligen sin tids främste politiske talare i England. Som politiker utmärktes han framför allt av en viss principlöshet och obenägenhet att taga ansvar. Hans aristokratiska avskildhet från parlamentets mindre framskjutna medl. försvagade måhända stundom hans politiska ställning. Hans höga börd, stora rikedom och mera lysande än djupa begåvning gåvo honom emellertid en stor betydelse i samtidens sociala och politiska liv. — Litt.: G. Saintsbury, »Earl of D.» (1892); T. E. Kebbel, »Earl of D.» (3 ed. 1895). Gg A. 3) Edward Henry Stanley, den föregåendes son, 1851—69 Lord Stanley, därefter 15:e Earl of D., politiker (1826—93), kom efter studier i Rugby och Cambridge 1848 in i underhuset, varifrån han vid faderns död 1869 inträdde i överhuset.Tillhörande de konservativa protektionisterna liksom sin fader, stod han dock genom sin försiktiga läggning och sina moderata tänke sätt whigpartiet nära. 1852 var han utrikes-undersekreterare i sin faders ministär, avböjde 1855 att ingå som kolonialminister i Palmer- — 131 — — 132 —