DESPRÉS Baronernas hätskhet mot de båda D. har tagit sig kraftiga uttryck i krönikelitteraturen. De representera i England den typ av den växande konungamaktens skrupelfria medhjälpare, som under 1300-talet förekommer i många av Europas länder. I. A. Despera'do (spa.), eg. förtvivlad; person, som ställt sig utanför samhällets lagar; ofta i (spansk) plur.-os. Despera't (lat. despera'tus, till despera're, uppgiva hoppet, misströsta), hopplös; bragt till det yttersta; förbittrad, ursinnig. — Desperation [-Jo'n], hopplöshet, av hopplöshet framkallad förtvivlan, ursinne. Despériers [däperje'] (el. Des Périers), Bonaventure, fransk förf. (1498—1544), gav i sitt arbete »Cymbalum mundi en fran-?ois» (1537) uttryck åt ett religiöst frisinne, som väckte anstöt hos både protestanter och katoliker. Hans novellsamling »Nouvelles récréa-tions et joyeux devis» utmärker sig för en frisk, realistisk berättarkonst. D:s’ »Oeuvres» utgåvos i 2 bd 1856. G. .4 Despiau [däpjå'], Charles, fransk bildhuggare (f. 1874), var elev av E. Barrias och blev Rodins medhjälpare. Bland hans egna arbeten framstå särsk. en rad uttrycksfulla karaktärsbyster, bl. a. porträtt (ett par i Kunstmuseet, Köpenhamn). E. IV. De'spoina (grek.), härskarinna, binamn till forngrekiska gudinnor, särsk. Demeter och Persefone. H.Sj. Desportes [däpå'rt], P h i 1 i p p e, fransk skald (1546—1606). Tillhörande Ronsards skola, men utan att kunna mäta sig med mästaren, har D. blivit mindre känd genom sina kärlekssonetter, bergerier, elegier ocli psalmer än genom den kritik, som Mal-herbe bestod hans »Premières oeuvres» (1600); denna kritik är en av huvudkällorna för vår kännedom om Malherbes poetik. — »Oeuvres», utg. av A. Michiels (1858). J.V. Desportes [däpå'rt], F r a n q o i s, fransk målare (1661—1743), började i Rigauds ateljé och var en tid porträttör vid det polska hovet (1695—96; bl. a. porträtt av Johan III Sobieski). Han åtnjöt beskydd av Ludvig XIV och Ludvig XV, fick förse de kungliga slotten med jakt- och djurbilder och gjorde kartonger för Les Gobelins. Det bästa av hans kvarlämnade verk utgör de i fria luften målade skisserna. Louvren bevarar av honom ett stort antal jaktbilder och stilleben samt ett självporträtt som jägare. Till Sverige kommo genom C. G. Tes-sin 5 typiska tavlor (Nationalmuseum). K. E. S. Despot [-å't] (grek. despo'tes, eg. »husherre»), envåldsherre, förtryckare, tyrann, angiver urspr. herren i förhållande till slaven. 1 den asiatiska delen av romerska riket blev det en småningom officiell benämning på kejsaren, från 1000-talet på medl. av den kejserliga familjen. Vid bysantinska rikets upplösning (1204) antog Venedigs doge titeln despotes. Sedan kallades gärna de grekiska stater, som hävdade sin självständighet mot »latinarna», despota t. De förnämsta voro Epirus, där Mikael II Angelos gjorde sig till d. 1237, och Paleologernas despotat i Mislra (ung. 1400 —58). Lm. Despoti' (grek. despotei'a), despotism (fra. despotisme), en endas oinskränkt godtyckliga herravälde; den styrelseform, vid vilken den el. de makthavandes vilja och godtycke ensamma bestämma; urartning av det enväldiga styrelsesättet (tyranni, godtycklig regering). Furstedespotismen, som på 1600- och 1700-talen förekom i många länder, kallar man stundom patriarkalisk d., emedan förhållandet mellan landsherren och undersåtarna då i många avseenden hade en patriarkalisk karaktär. [J. E. N.] De'spoto-dagh, D. p 1 a n i n a, D. J a i 1 a s i, R h o d o p e, 400 km. långt, svårtillgängligt bergmassiv längs Bulgariens s. gräns. Medelhöjd 1,000 m. ö. h., högsta punkt Mus Allah, 2,924 m. ö. h. D. är en mäktig gnejsmassa, men även granit och trakyt förekomma. Stora skogar täcka ännu åtskilliga områden. Se Bulgarien. O. 7's. Despréaux [däpreå'], Nicolas Boileau, fransk skald, se B o i 1 e a u-D espréaux. Desprès (D e p r é s) [däprä'], Josse (Jos-quin), nederländsk tonsättare (o. 1450—1521). D., som torde varit lärjunge till Ockeghem (se denne), var ledare för den s. k. 3:e nederländska skolan samt den berömdaste mästaren under 1500-talets första hälft. Av de till vår tid bevarade verken, mässor, motetter, psalmer och franska chansons, äro de flesta kyrkliga tonsättningarna skrivna med utsökt kontrapunktisk konst (i s. k. genomimiterad vokalstil), medan däremot de profana arbetena med säkerhet tänkts som instrumentalt beledsagad sång. D:s’ verksamhet sammanfaller med den subjektiva renässansstilens genombrott inom musiken; hans verk bära också tydligt spåren av en vid denna tid ännu sällsynt konstnärs-individualitet. C. A. M. — 169 — — 170 —