DIAFORETISKA MEDEL Grekiskt diadem. Huvudet av Polykleitos’ Diadumenos (diadembäraren). bestående av stärkelse, talk, borsyra och blyplåster samt någon välluktande essens. J. H. Dia'conus, se Diakon. Diade'lphia [-fia] (till grek, di-, två-, och adelfo's, broder), 17:e klassen i Linnés sexualsystem (se d. o.). Diade'm (grek. dia'dema, till diadei'n, binda om; alltså eg. band), mer el. mindre ringformig pannbindel. D.har urgamla anor och brukades i skiftande former hos många av antikens folk, dels som smycke, dels som värdighetstecken. Hos egypterna var d. ibland besatt med blom- el. st järnf ormiga prydnader el. bar den egyptiska glasögonormens märke. Som värdighetstecken bars d. av den judiske översteprästen; det var framtill prytt med en in-skriftförsedd guld plåt (2 Mos. 28:4, 36—38). D. begagnades även av andra främreorientaliska folk, t. ex. assyrier och perser. Hos grekerna bars d. urspr. av båda könen. D. hade dock även under vissa betingelser religiös innebörd och bars t. ex. av prästerna, av olympiska segrare o.s.v. Som kunga-värdighetstecken bars d. ej förrän av Alexander den store, som upptog det persiska kungadiademet. D:s grekiska form var täml. enkel, ett jämn-brett el. över pannan bredare band av metall, som ibland om slöt hela hjässan, ibland endast dess främre del, varvid d. kompletterades av en mjuk nack-bindel att hopfästa frisyren med. Romarna begagnade en liknande form, ehuru ofta i mera praktfullt utförande. Särsk. bars d. av förnäma damer men kom småningom att tillhöra kejsar-skruden. D. kom under tidig medeltid att ersättas av kronan (se d. o.) som tecken på makt el. värdighet. Som förnämligt kvinno-smycke har d. begagnats sporadiskt under olika tider men upptogs på allvar under empirens antikhärmande period för att under olika for Empirediadem. Porträtt av Mlle George. mer alltsedan begagnas till mycket stor toalett. D. är numera sällan en ring, utan ett ofta i rik juvelerarkonst arbetat pann- el. hårsmycke med åt ändarna avsmalnande form. I. Diade'modon, ett släkte utdöda kräldjur, se Theromorpha. Diadocher [-då'k-] (grek. dia'dochoi, efterföljare), d i a d o k e r, Alexander den stores generaler (Antigonos, Antipatros, Ptolemaios, Se-leukos, Kassandros m. fl.), vilka efter dennes död kämpade om riket. Denna period, ofta kallad diadochtiden, slutade med slaget vid Ipsos (301 f. Kr.), då Antigonos (se denne) besegrades av Kassandros och Ptolemaios. Jfr Grekland, historia. VV. N. Diadu'menos (grek., bärande om huvudet, till diadei'n, binda om) kallas en berömd staty av Polykleitos; denne har i gestalten av en naken yngling, som fäster segerbindeln kring pannan, velat giva mänskokroppens ideala proportioner, en s. k. kanon. Bild se pl. vid art. Bildhuggarkonst. E. W. Diafa'nbllder, d i a f a n i e r (till grek, dia-fai'nein, lysa igenom), tunna, delvis genomskinliga reliefbilder av porslinsmassa, vilka, sedda mot ljuset, ge en viss ljusdunkelstämning. Likaledes betecknas med d. färgade pap-persbilder, preparerade med en fernissa, så att figurer och former mot dagern framträda (omtyckta under 1800-talets senare del). E. W. Diafanome'ter, apparat för mätning av ämnens genomskinlighetsgrad. D. användes i sht för undersökning av luft och havsvatten. Diafanoskop [-å'p], apparat, som användes vid renhetsundersökning av vissa slag av gräs-frö, som äro inneslutna i agnarna, t. ex. hund-äxing, ängskavle, gröe och luddtåtel, samt för bedömande av mjölighetsgraden hos sädesslagens kärnor. D. grundar sig på det förhållandet, att man vid genomlysning kan iakttaga, huruvida i »småaxet» finns frö el. ej, samt att »mjöliga» kärnor äro mindre genomlysande. Hj.P. Diafoni' (grek. diafoni'a, till diafonei'n, missljuda). 1) Grekisk och bysantinsk musikteore-tisk beteckning för dissonans el. missklang i motsats mot symfoni'a (se d. o.), konsonans el. samklang. — 2) I den medeltida musikteorien (800—1300) beteckning för flerstämmig musik, liktydig med o'rganum el. diskant (se d. o.) men ofta av senmedeltida teoretiker misstolkad som »tvåstämmig musik». C. A. M. Diafore's, hudens avsöndring, i sht svettning. Diafore'tiska medel, svettdrivande medel, avse att stegra vattenavsöndringen från huden. Svetten består till 97,5—99,5 % av vatten, resten främst av koksalt och urinämne. Normalt avger en 70 kg. tung människa på 24 tim. c:a — 237 — — 238 —