DIAKAUSTIKA Medeltida bild av diakon. Staty från 1400-talet i Sidensjö kyrka, Ångermanland. vändes som vapen. I vävning och metallbearbetning stodo de ganska högt. Metaller — koppar och brons — användes dock mest till prydnader. Av lera tillverkades figurer och rikt sirade kärl, vilka genom sina bemålningar ge oss en viktig inblick i d:s kultur. I gravurnor, ornerade med stiliserade människogestalter, ha uteslutande barnlik nedlagts, och som dessa begravts på särskilda platser och i stor mängd, förmodar man, att det här rör sig om barn-offer. D. äro nu längesedan försvunna el. ha uppgått i biandbefolkningen, och vi känna deras kultur blott genom fynd. G. B-r. Diakaustika [-kåü'] (till grek. diakai'ein, genombränna), fys., den brännyta, som uppstår vid ljusets gång genom linser; katakausti-k a är brännytan vid speglar. Diakla'ser, förklyftningssprickor i bergart, bildade genom tryck el. spänningar i jordskorpan och ej åtföljda av förskjutningar el. förkastningar; i motsatt fall kallas sprickorna p a r a k 1 a s e r. K. A. G. Diako'n (grek. dia'konos, lat. dia’conus, tjänare, i sv. lånat även i djäkne), man som utbildats för praktisk kristlig kärleksverksamhet, ss. anstaltsarbete i ålderdoms-, arbets-, skydds-, barn- och vårdhem av olika slag, byråarbete vid stadsmissions-och [-nykterhetsverksam-het,-] {+nykterhetsverksam- het,+} arbete bland arbetslösa och frigivna fångar, församlingsarbete bland ungdom, sjömän, värnpliktige m.m. (jfr Diakoni, [-Diakonanstalten,-] {+Diakonanstal- ten,+} Svenska). — Inom romersk-katolska kyrkan en av de s. k. högre prästgraderna (o'rdines maj o'res, jfr Or do), numera genomgångsstadium till den fulla prästvigningen; inom kyrka med presbyteriansk författning handha d. församlingens världsliga angelägenheter; inom baptistsamfund innehavare av det s. k. [-församlingstjänareämbetet.-] {+församlingstjänare- ämbetet.+} S. N. Diakonianstalten, Svenska, grundad 1898 å Nynäs vid Gävle, 1905 flyttad till egendomen St. Sköndal vid Stockholm, Sv. diakonsällskapets utbildningsanstalt för diakoner. Efter godkänd förprovstid på minst 1 år får provdiakonen genomgå minst 2 års ytterligare teoretisk och praktisk utbildning, vari ingår tjänstgöring vid de med anstalten förbundna epilep-tikerhemmen, vid diakonsällskapets arbetshem, ösbyholm vid Norrtälje, vid alkoholisthem, ålderdomshem och fattigvårdsbyråer samt sjuk-vårdsutbildning vid lasarett. De från anstalten utgångna diakonernas antal var 1930 122; dess förste föreståndare var pastor H. Widman, sedan 1923 pastor K. L. Sjöberg. — Litt.: K. L. Sjöberg, »Sv. d. 1898—1923» (1923). S.N. Diakoni' (grek. diakoni'a till diakonei'n, tjäna), kärlekstjänst i den kristna församlingen. Jesus hade givit sina lärjungar ett centralbud, kärleksbudet: »Du skall älska din nästa ss. dig själv», och sin egen uppgift i världen hade han karakteriserat i Matt. 20 :28: »Människosonen har kommit icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många». Kärlekstjänsten kom därför att i den första kristna församlingen intaga en centralplats vid sidan om det evangeliska budskapets förkunnande. Apostlarna själva ha åtm. i församlingen i Jerusalem (Apg. 6 :1—4) fullgjort såväl »ordets tjänst» som »tjänsten vid borden», där församlingens medl. höllo dagliga kärleksmåltider och de fattiga bespisades. Allteftersom församlingen tillväxte, gjorde dock den senare uppgiften intrång på den förra, och församlingen beslöt att utse 7 välbetrodda män att sköta det praktiska arbetet vid agaperna (se d. o.). Dessa bröder blevo av apostlarna genom bön och handpåläggning invigda till sin tjänst. Osäkert är, om det sedermera inrättade ämbetsdiakonatet härmed skall anses infört i kyrkan, men det torde i varje fall vara förberett, och visst är, att i den apostoliska tidens församlingar funnos jämte presbyterer även diakoner. Båda dessa slag av funktionärer nämnas tillsammans i Fil. 1:1, och i 1 Tim. 3:8—13 anges de personliga egenskaper, som böra finnas hos diakonerna. Dessa hade till uppgift att vårda sig om sjuka och fattiga genom utdelning av församlingens kärleksgåvor och genom personlig tillsyn. I den efterapo-stoliska och gamla kyrkans tid blomstrade dia-konatet. Diakonerna åtnjöto stort anseende, invigdes i sitt kall av biskopen på högtidligt sätt och stodo vid dennes sida i församlingsledningen. De fingo med tiden allt flera uppdrag: att föra matrikel över dem, som erhållit och skulle erhålla understöd, under besök i hemmen insamla offergåvor, vara biskopens medhjälpare vid gudstjänsten, bära nattvardsele-menten till de sjuka och biträda i den alltmer — 243 — — 244 —