DID YMOGRAPTU SSKIFFER har spelat en stor roll i äldre sv. historieskrivning, i det den uppfattats som historia i st. f. som sagodiktning. Folkvisor om D. och hans kämpar, främst Hildebrand och Vidrik Ver-landsson, ha varit populära i Norden och av sägnen lokaliserats bl. a. till Brattingsborg (se d. o.) på Ivö i Skåne. De torde åtminstone delvis ha importerats från Tyskland. — Även i konsten, i sht under den äldre medeltiden, återspeglas Didrikssagan. Mest berömda äro relief-framställningarna vid huvudportalen av kyrkan S:t Zeno i Verona. v.S-tv; E. W. Didrik Slagheck, se S 1 a g h e c k. Didring, Ernst, förf. (f. 18/10 1868), 1890— 1914 tjänsteman i Järnvägsstyrelsen, ordf, i Sv. författareföreningen 1915—20 och sedan 1923, teateranmälare i »Dagen» och »Aftonbladet» 1913—18. Med sin administrativa begåvning och erfarenhet gjorde D. en vacker insats som led. av Sv. Röda korsets hjälpkommitté för krigsfångar 1915—20. — 1897 utkom den första av D:s 20-tal dramer, av vilka alla utom 2 blivit uppförda, flertalet mycket framgångsrikt, även flerstädes i utlandet. Bland dem märkas karaktärsdra-merna »Högt spel» (1909), »örnarna» (1910), »Valuta» (s. å.), »En moder» (1911), »Eros», tre enaktare: »Vid korsvägen», »Segraren» och »Nattkyparen» (1912), »Arvtagarna» (1914), »Elna Hall» (1917), dramat från världskrigsåren »På väg till friheten», en trilogi: 1) »Råttfällan», komedi; 2) »Fången», tragedi; 3) »Riket», drömspel (1919); vidare »Jefta» (1912), »Gustav II Adolf» (1917), på blankvers, samt »Vilddjuret» (1929). Bland D:s romaner och berättelser, stundom med socialt patos, märkas den mäktiga Norrlandsskildringen »Malm» (3 bd, 1914—19), släktromanen »Sigrid Persdotter Bjurcrona» (1922), kustskildringarna »Stormens öar» (1925) och »Mästerlotsen» (1926) samt »Skådespelerskan» (1928). D. har i sina verklighetstrogna romaner och dramer givit utblickar över samtiden med sociala perspektiv. Med stark intensitet och manligt allvar skildrar han Norrland under den sv. järnindustriens kampår, liksom han i Grålögacykeln mustigt och sympatiskt målar skärgårdsfolkets liv i lust och nöd. En av våra mest produktiva dramatiker, har han skänkt sv. diktkonst sceniskt verkningsfulla stycken och fängslande gestalter. B. Lz. Dfdron [-åp], Johan Fredrik, militär, politiker (1686—1747), tillhörde en o. 1609 till Sverige inflyttad, 1649 naturaliserad gren av en adelssläkt från Gascogne. I armén sedan 1702, blev D. 1712 kapten vid Pommerska dra-gonreg., överste 1719, chef för Bohusläns dragonreg. 1722, livdrabantlöjtnant 1724, överste för Västgöta-Dals reg. 1732, för Dalreg. 1735 och för Västgöta kavallerireg. 1740, erhöll 1735 friherrevärdighet men tog ej introduktion. Generalmajor 1741, skötte han sig illa i ryska kriget och dömdes 1743 ss. medansvarig för brottsliga krigsrådsbeslut till mistning av ett års lön, men blev ändå 1746 generallöjtnant. Mera framstående som politiker än som krigare, spelade D. på den tidigare frihetstidens riksdagar en framträdande roll, var 1731 och 1734 led. av Sekreta utskottet, hörde till Fredrik I:s trognaste anhängare, bekämpade efter vartannat holsteinska partiet, Arvid Horn och hattarna, vilkas krigspolitik han ogillade, samt gjorde sig känd ss. en skicklig och hänsynslös motståndare. S. Bsn. Didu'nculus, ett släkte duvfåglar, se Tan d-duvor. Didus, ett utdött fågelsläkte, se Dront-fåglar. Didy'm antogs förr vara ett kemiskt grundämne, som ingick i den av Mossander 1842 upptäckta d.-jorden, men har senare av Auer v. Welsbach visats vara en blandning av två grundämnen, neodym och praseodym. Lj. Di'dyma, D i d y m o i, Apollonhelgedom och orakel s. om Miletos (se d. o.) med sfinxallé Didyma. Bild från templet med stora porten. ned till hamnen Panormos, urgammalt tempel, som stod under branchidernas prästsläkt, brändes 494 f. Kr. av perserna men återuppbyggdes efter 333. D. är utgrävt av fransmän 1895 och av tyskar sedan 1906. [N. V.] Didymogra'ptusskiffer, en av graptolitsläktet — 293 — — 294 —