DIFFUSIONSBATTERI vid matta ytor, då ojämnheterna i ytan äro av samma storhetsordnmg som våglängden hos det infallande ljuset. Av annan art är den d., som uppträder i medier, vilka innehålla en mycket stor mängd småpartiklar (inre d.). Ex. härpå erbjuda atmosfären, dimma, emulsioner o. s. v. Ss. Lord Rayleigh påvisat, är intensiteten hos det spridda ljuset (diffust ljus) omvänt proportionell mot 4:e potensen av våglängden och alltså störst för det kortvågiga ljuset, vilket är orsaken till den blåa färgen hos vissa emulsioner och hos himmelsljuset. N. R-e. 2) Kem. D. är ett ämnes frivilliga vandring från ställen med hög koncentration till sådana med låg, som fortgår, tills ämnet är jämt fördelat över det utrymme, som står till förfogande. Så strävar ett ämne, som befinner sig i lösning, att likformigt utbreda sig i lösningsmedlet. Häller man saft på bottnen av ett glas och sedan vatten däröver, kommer saften, trots att den är tyngre än vattnet, att sprida sig uppåt och så småningom blanda sig jämt med vattnet. Likaledes, om man skiktar sprit över vatten, kommer spriten, ehuru den är lättare, icke att kvarligga överst, ulan på gr. av d. erhålles en jämn blandning. Ett annat exempel på d. är gasers strävan att utbreda sig. Fylles en bägare med kolsyra, diffunderar kolsyran ut i luften och blandar sig med denna. Äro en tung och en lätt gas en gång blandade med varandra, separera de sedan icke frivilligt, så att genom tyngdkraften den tyngre skulle sjunka nedåt och den lättare gasen stiga uppåt. — Den hastighet, med vilken d. sker, är olika för olika ämnen och omvänt proportionell mot kvadratroten av deras molekylvikter. Väte, som är det ämne, som har den lägsta molekylvikten, diffunderar därför snabbast av alla. D.-hastigheten är även beroende på temperaturen och ökas med denna samt är beroende av det medium, i vilket d. sker. D.-hastigheten är störst i gaser. I vätskor, särsk. tjockflytande sådana, är den mycket liten. I vanligt vatten tager det dagar att även inom en relativt liten vätskevolym erhålla fullständig kon-centrationsutjämning genom d. D. kan även förekomma i fasta ämnen, så kan t. ex. vätgas diffundera genom järnplåt särsk. vid hög temperatur. — Orsaken till d. är molekylernas egenrörelse (se B r o w n s k a molekylar-rörelsen och Kinetisk gasteori), vilken är mycket stor. Mötte molekylerna icke något hinder, skulle de med stor hastighet utbreda sig i alla riktningar. I gaser, där de enstaka molekylerna befinna sig på större avstånd från varandra, sker d. lättare än i vätskor, där de ligga tätare och därigenom en molekyl i sin rätliniga bana oftare kolliderar med en annan och kastas tillbaka. Vissa hinnor, s. k. halvgenomträngliga el. semiperme-abla, hava den egenskapen alt genomsläppa vatten men icke i vatten lösta ämnen. Cellväggarna i växt- och djurorganismen äro sådana semipermeabla hinnor, vilka genom att förhindra d. möjliggöra, att kemiska olikheter inom organismen kunna uppehållas och att icke en allmän utjämning sker. Beroende på olika porstorlek ha hinnor el. membraner olika genomsläppningsförmåga. En del (dialys-membraner) tillåta även lösta ämnen att gå igenom men kvarhålla större molekylkomplex, som hålla sig uppslammade i lösningen, s. k. kolloider (se K o 11 o i d k e m i). Med tillhjälp av sådana hinnor kan man skilja kolloider från verkligt lösta ämnen (dialys). Andra s. k. filtrermembraner genomsläppa även kolloider. — D. är ett fenomen, som är mycket utbrett i naturen. Inom växt- och djurorganismen åstadkommes transporten mellan blod- resp, saftvägarna till och från vävnadernas celler genom d. Däremot kan sekretionsförloppen och njurarnas verksamhet ej enbart förklaras genom d., utan här äro andra krafter verksamma. Då d. emellertid sker långsamt, kunna ämnena därigenom på rimlig tid icke transporteras längre sträckor, utan grovtransporten sker på mekanisk väg, ss. genom blodomloppet hos djuren el. safIstigningen hos växterna. Lj. Diffusio'nsbatteri, apparatur för effektiv ut-lakning av i fasta ämnen inneslutna lösta el. lösliga ämnen. D. användes inom sockerindustrien för utvinning av saft ur betsnitsel och förekommer även i ganska skilda former inom andra områden av tekniken, ss. vid limkokning ur ben samt vid återvinning av lut efter sulfatkok. En ofta använd anordning fungerar sålunda: Utlakningen sker stegvis i ett antal stora behållare, diffusöre r, vilka i bestämd ordning tömmas och beskickas med nytt material. Vätska kan genom ett ventilför-selt rörsystem drivas genom samtliga apparater i önskad följd. Den färska vätskan inkommer först i den diffusör, som varit längst i drift, och där följaktligen halten av lösliga ämnen är minst. Härefter passerar den, med vissa vilotider, övriga apparater i samma följd som dessa fyllts och anländer småningom till den sist fyllda diffusören, där löningens koncentration närmar sig ett gränsvärde, som bestämmes av det behandlade materialets sammansättning. — I varje apparat diffunderar (se D i f-fusion 2) det lösliga från den högre koncentrationen i det fasta materialets inre (genom cellväggar el. dyl.) ut mot den lägre koncentrationen i den omgivande vätskan, där koncentrationen således höjes. Den sålunda — 337 — — 338 —