DIFYCERK språkv., förbindelse av två till samma stavelse hörande vokalljud. De kallas fallande, om den första vokalen är starkast betonad, t. ex. ai i ty. Stein, au i ty. Haus, men stigande i motsatt fall, t. ex. ga i fra. loi. — Det sv. riksspråket är fattigt på diftonger. Sådana förekomma eg. blott i lånord, men många av dem ha i sv. ombildats, i det t. ex. vokalerna fördelats på olika stavelser (t. ex. Europa, då det uttalas e-uro'pa). Däremot äro vissa dialekter så mycket rikare på dylika ljud, framför allt gotländskan. E. H. Difyce'rk, en form av stjärtfena (se d. o.). Difyodo'nt benämnes ett sådant ryggradsdjur, som endast har två tandsättningar, mjölktänder och permanenta. De flesta däggdjuren äro liksom människan d. Jfr Oligofyodont och Polyfyodont. H. W. Digale'n, se Digitalis. Diga'llussyra, galläpplegarvsyra, se Garvsyror. Di'gamma, den efter sin form (F, grek., »halvt gamma») benämnda 6:e bokstaven i det äldsta grekiska alfabetet, även kallad vau, uttalad v, urspr. i bruk i alla grekiska dialekter. I de homeriska sångerna är d. an t. helt försvunnet el. ersatt av andra ljud (e, v); redan tidigt borta i den joniska (Herodotos) och attiska dialekten, bibehöll sig d. i t. ex. den beo-tiska dialekten till in i hellenistisk tid. W. N. Di'gby [-bi], engelsk släkt; medl. av en av släktens grenar buro titeln earl av Bristol (se d. o.). 1) Sir Kenelm D., diplomat och förf. (1603—65), var 1627—29 befälhavare för en kaparexpedition, sändes i landsflykt 1643, blev drottning Henrietta Marias kansler i Paris och skickades på uppdrag av henne till Rom, kom senare i Cromwells tjänst till Paris. D. sysslade även med alkemi och medicin och utgav bl. a. »Two treatises, in the one of which the nature of bodies, in the other the nature of man’s soul is looked into» (1644). — Litt.: »The life of Sir K. D.» (1896). E. L. R. Di'gelpress, Di'geltryck, se Tryckpress. Dige'nea, en underordn. bland sugmaskarna (se d. o.). DFgenis AkriTas, bysantinsk sagohjälte, huvudperson i en cykel av folksånger, som, till en del ännu sjungna, påträffats på skilda håll i den grekiska världen, samt i ett i handskrifter från 1300—1600-talen i olika versioner förekommande epos på politisk vers (se Bysantinsk litteratur sp. 526). Bakgrunden för handlingen är de bysantinska gränsriddarnas (Akritai) strider mot de muhammedanska emi-rerna (omkr. slutet av 900-talet?). Trots åtskilliga svagheter är eposet rikt på poetiskt gripande episoder. Ed.: Grotta-Ferrata-versionén av E. Legrand (1902), Trapezuntversionen av K. Sathas och E. Legrand (1875), Androsversionen av A. Miliarakis (1920). Lm. Digerbergssandsten, en i Dalarne i trakten n. om Siljan förekommande sandsten, stundom konglomeratisk, till stor del bildad av detritus av porfyrbergarter, som underlagrar silurbild-ningarna och närmast kan tydas som en hårdnad porfyrtuff. K. A. G. Digerdöden (till fsv. digher, stor) kallades i Sverige den epidemi, som vid mitten av 1300-talet hemsökte hela den då kända världen. Även i övriga europeiska länder betecknades epidemien urspr. med namn, som angåvo den som en farsot med ovanligt stor dödlighet. Rätt snart, synbarligen tidigast i Frankrike, erhöll epidemien benämningen »den svarta», och småningom blev »svarta döden» det allmänt vedertagna namnet. Många samtida skildringar av farsoten ha bevarats till vår tid. Av medicinska förf., som beskrivit den, må särsk. nämnas Chalin de Vinario och Guy de Chauliac, båda påvliga livläkare i Avignon, samt Simon de Covino, läkare och astrolog i Montpellier. Av dessa skildringar kan man tydligt utläsa, att det rört sig om pesten (se d. o.). Plötsligt, mitt under leken, arbetet el. måltiden föll sjukdomen över sitt offer. Föregången av häftiga frossbrytningar inträdde en stark feber med svår huvudvärk och smärtor överallt i kroppen. Så satte de mera karakteristiska symtomen in. I en del fall bestodo dessa i svåra håll i bröstet, andnöd och stora, blodiga upphostningar, lungpesten, i andra fall var det mest framträdande symtomet mäktiga körtelansvällningar under käkvinklarna, i axelhålorna, i ljumskarna o. s. v., b u b o n p e s t e n. Härtill kunde så komma blödningar i huden, blodiga avföringar och blodig urin. I de allra flesta fall slutade sjukdomen med döden, vid bubonpesten oftast på 5:e, vid lungpesten på 3:e dagen; i många fall lär t. o. m. döden ha inträtt redan på l:a dygnet. Enl. samtida förf, skall svarta döden först ha uppträtt i Kina. Vissa moderna förf, äro dock mera benägna att förlägga dess ursprung till Himalajas s. sluttningar. I varje fall for den emellertid våldsamt fram i Kina. Tillsammans med jordbävningar och hungersnöd — 343 — — 344 —