DIOCLETIANUS’ TERMER Jo'vius (Jupiters son) och underströk ytterligare härskarens gudomliga upphöjdhet genom ett vidlyftigt hovceremoniel, försvårande och begränsande tillträdet till hans person. Rikets provinser, bland vilka Italien nu miste sin pri-viligierade ställning, delades på 12 dieceser (se d. o.), i sin tur ordnade i 4 prefekturer. Förvaltningen, inom vilken sträng skillnad mellan civila och militära funktioner infördes, sköttes av ett talrikt, i rangklasser ordnat äm-betsmannastånd, absolut beroende och kontrollerat av kejsaren (byråkratisk centralisa-tion); senatens roll ss. riksregering var därmed utspelad och den kommunala självstyrelsen en chimär. Finans- och skatteväsendet sökte D. reglera genom (fruktlösa) myntreformer, en ryktbar maximipristariff av år 301, »det mest konsekventa försök, som historien känner, att reglera priserna» (M. P. Nilsson), samt genom ett nytt, med tiden alltmer betungande skattesystem (den mest beståndande och tillika ödesdigraste av D:s’ reformer), ett slags förening av (huvudsaki. in natura utgående) grund- och personskatt, vilande på självdeklaration och lika beskattade värdeenheter (ca'-pita el. juga) med 15-åriga taxeringsperioder, s. k. indikationer. Imponerande genom sitt organisatoriska snille och skarpa, systematiserande förstånd, har D. med sitt despotiska reorganisationsverk likväl snarare påskyndat än hejdat det inre förfallet men på samma gång tack vare ett oerhört statligt tvång lyckats samla det åldrande rikets sista materiella resurser och för längre tid säkerställa dess yttre bestånd. Med obeveklig stränghet nedslog han allt motstånd mot staten, och därmed sammanhänger väl ock, att D., ehuru ingalunda hård av naturen, knutit sitt namn till den svåraste av alla förföljelser mot de kristna, vilkas tro torde ha synts honom oförenlig med statsorganisationen, sådan han fattade den. D., som kort efter sitt enda besök i Rom (303) angreps av en svår sjukdom, nedlade 2 år senare frivilligt makten, lydigt följd av Maximianus, och drog sig för återstoden av sitt liv tillbaka till Salona (nu Spalato) i Dalma-tien, där han byggde ett palats, vars rester ännu bevara hans minne ss. byggherre. Under namnet »Tsar Duklian» fortlever han ss. en sagogestalt i sydslavernas folkdiktning. H.Sj. Diocletia'nus’ termer, en storartad badinrättning i Rom, byggd under kejsar Diocleti-anus (o. 305 e. Kr.), och varav ännu betydande rester kvarstå. I ett kupoltäckt rum i n. ö. hörnet blev tidigt kyrkan San Bernardo inredd. Den stora exedran i v. utmärker nu infarten till Via Nazionale, Piazza delle Terme (se Rom). Det stora, övervälvda centralrum met och angränsande kupolrum äro av Michel-angelo inbyggda i kyrkan S:ta Maria degli Angeli, varintill inrättades ett kartusiankloster med arkadomgivna gårdar. Detta kloster har numera inretts till museum, särsk. för antik skulptur, Museo delle Terme, det mest betydande i Rom efter Vatikanen. E. W. Di'odon, ett släkte igelkottfiskar (se d. o.). Diodo'ros, grekisk historieskrivare under kejsar Augustus’ tid, bördig från Argyrion på Sicilien (därför ofta på lat. kallad Diodo'rus Si'culus), författade efter 30 års studier och vidsträckta resor, vilka bl. a. förde honom till Egypten, en världshistoria (»Bibliotheke») i 40 böcker, omfattande tiden från världens begynnelse till Cæsars galliska krig. Verket, av vilket vi huvudsaki. äga kvar böckerna 1—5 samt 11—20, är en populär, med anekdoter späckad framställning av i sht kulturhistoriska, etnografiska, även geografiska förhållanden, i sht värdefull på gr. av de numera förlorade källskrifter (Eforos, Poseidonios, Timaios m. fl.), vilka anlitats. Språket är atticistiskt färgad koine (se d. o.). Utg. av F. Vogel och T. Fischer (5 bd, 1888—1926). W.N. Dio'dotos, grundläggaren av det greko-bakt-riska riket (se d. o.), var seleukiderrikets satrap i Baktrien men gjorde sig c:a 250 f. Kr. självständig. Den av D. grundade dynastien undanträngdes efter hans död av Euthydemos (se denne). C.F. Diæces [diese's], se D i e c e s. Diæcia [die'-] (till grek, di-, två-, och oikos, hus), 22:a klassen i Linnés sexualsystem (se d. o.), omfattar växter med enkönade blommor samt han- och honblommor på skilda stånd, tvåbyggare (d i o i k a v ä x t e r). D. användes också för att beteckna andra ordn. inom 23 :e klassen. A. V-e. Diofa'ntiska ekvationer [-fo'-], mat., oegentlig benämning för obestämda uppgifter, till vilka sökas heltalslösningar. Diofantos (se denne) pålade själv sina lösningar villkoret att vara rationella tal. Z-n. Diofa'ntos, grekisk matematiker (o. 250— o. 330 e. Kr.), intager inom den grekiska matematiken, vars sista stora namn han är, en särställning, i det att han gentemot dennas genomgående geometriska inriktning är utpräglad algebraiker och talteoretiker. Hans huvudverk »Arithmetika» var före upptäckten av Ahmes’ räknebok (se Egyptisk matematik) det äldsta kända verket över alge-bra. Märkligt är, att man däri finner de första spåren av ett algebraiskt teckenspråk, i det symboler införas för en obekant kvantitet och vissa av dennas potenser ävensom för additions- och subtraktionsoperationerna. Huvud — 395 — — 396 —