DIOKLES Diogenes från Sinope. Marmorstatyett. Villa Albani, Rom. innehållet är ägnat åt obestämda uppgifter (ekvationer el. ekvationssystem, där antalet obekanta är större än antalet ekvationer). D. behandlar sålunda ekvationer av 2:a graden rned 2 obekanta el. system av 2 dylika med 3 obekanta o. s. v. Till dessa uppgifter sökas lösningar i form av rationella tal, och härvid utvecklar D. stor originalitet och förmåga att finna eleganta, om också vanl. endast i specialfall användbara konstgrepp. D. har utövat betydande inflytande på den europeiska talteorien, icke minst genom att 1600-talets store talteoretiker Fennat grundligt studerat hans verk. Z-n. DiogeTi, fotografisk framkallare, utgörande det sura natriumsaltet av aminonaftoldisulfon-syra. Dio'genes från A p o 11 o n i a, grekisk tänkare (o. 450 f. Kr.), fortsatte väsentligen Anaximenes’ (se denne) och den joniska skolans naturfilosofiska linje. I enlighet med den primitiva föreställningen om själens samband med andedräkten och luften (se A n i m a), såg D. i denna senare urstoffet, varur genom en förtätnings- och förtunningsprocess allt framgår och vartill allt återvänder. Vi insupa själen med andedräkten. Hans läror förlöjligades av Aristofanes i komedien »Molnen». Brottstycken av D:s’ skrift »Om naturen* finnas hos H. Diels, »Die Fragmente der Vorsokratiker», 1 (4 Aufl. 1922). A.N. Dio'genes från Seleukia, grekisk filosof under 2:a årh. f. Kr. D. tillhörde den stoiska skolan och vistades 156—155 i Rom som deltagare i en beskickning från Aten. Hans föreläsningar väckte ett starkt filosofiskt intresse hos den romerska ungdomen. G. A. Dio'genes från Sinope, grekisk filosof (d. 323 f. Kr.), var lärjunge till Antisthenes och verkade i den kyniska skolans anda som lärare och skriftställare. Enl. traditionen förfäktade han radikala teorier om egendoms-och kvinnogemenskap samt hävdade den vises ställning som världsmedborgare. Läran om behovsfriheten drev han ut i dess yttersta konsekvenser, och i den grekiska traditionen skildrades han som den typiske kynikern, .vilken hänsynslöst åsidosätter civilisationens elementära fordringar. Den vanliga bilden av D. är ett original, som bor i en tunna, vanvårdar sitt yttre och förfärar sina medborgare genom utmanande paradoxer. G. A. Dio'genes Laè'rtios, grekisk filosof från 3:e årh. e. Kr., förf, till en filosofbiografi i 10 böcker, ett på gr. av de använda källorna högst värdefullt arbete. Utg. av bl. a. H. G. Hübner (2 bd, 1828—31). W.N. Dio'genes Roma'nos, östromersk kejsare, se Romanos IV. DiogneTosbrevet, en skrift från 2:a el. 3:e årh. e. Kr., utgörande en apologi för kristendomen av okänd förf, och adresserad till en viss Diognetos. Slutet, som anger en apostla-lärjunge ss förf., är senare tillägg. D. fanns bevarat i en enda handskrift (även innehållande arbeten av Justinus Martyren och därför tillskrivet honom), som förstördes vid Strasbourgs brand 1870. S. N. Dioi, gemensamt namn på en rad folkstammar bosatta i den kinesiska prov. Kuangsi, runt Si-kiangs övre lopp, och i s. hälften av prov. Kuei-chou. Deras kultur är ännu ganska primitiv. Delade i flera stammar (nung, man, na etc.), tala de alla hn-språk. B. K. Dioik [-6I'k], bot., se D i æ c i a. DKokles (grek. Diokle's) från Karystos på Eubea, berömd grekisk läkare från 300-talet f. Kr. För följ, läkaregenerationer framstod han som den förnämste representanten för den s. k. dogmatiska skolan, och i Aten, där han huvudsaki. verkade, kallades han »den andre — 397 — — 398 —