DIORIT ning av t. ex. ett landskap. Gropius i Tyskland bragte senare d. till stor fulländning. Med d. avses numera en till en helhetsbild ulförd sammanställning av dekorationer och verkliga föremål, vilken, sedd från elt bestämt ställe, verkar fullkomligt plastiskt och naturtroget. D. användes huvudsaki. i panoptikon, naturhistoriska museer etc. för att där framställa t. ex. en historisk tavla el. djurlivet på en viss plats. R. Diori't, en djupbergart, vars huvudbeståndsdelar äro kalknatronfältspat (plagioklas) och ett el. flera av de mörka mineralen, augit, hornblände el. biotit. Muskovit saknas, och kvarts kan förekomma el. saknas. Efter däri ingående mineral får d. ofta ett speciellt namn. Dess kemiska sammansättning varierar mycket (SiO2 52—69 % och A12O3 16—20 %). D. övergår i graniter och gabbroarter, dess struktur är små- till medelkornig, och färgen är grå, mörkare el. ljusare. Den massformiga d. förekommer oftast som massiv el. batoliter; genom tryck får d. parallellstruktur och kallas då dioritgnejs el. dioritskiffer. I Sveriges urberg förekommer dioritskiffer ganska allmänt med alla övergånger till hornblände-gnejs, biotitskiffrar etc. I en finkornig d. förekomma stundom strökorn av augit el. plagioklas; bergarten kallas då dioritporfyr el. dioritporfyrit. Finkorniga mörka varieteter av d. ha värde för stenindustrien och kallas liksom dylika av diabas »svart granit». K. A. G. Diory'ctria, fjärilsläkte, se G ra n k o 11 s-m o 11. Dios, namn använt för olika månader inom olika grekiska kalendrar f. Kr. Ch. Diosco'rea, tropiskt växtsläkte av fam. Diosco-rea'cece, klassen enhjärtbladiga, omfattande örter med knölformig, underjordisk stam, slingrande, ofta högt klättrande ovanjordsstam och skaftade, hjärtformiga el. pillika blad. Blommorna äro enkönade, vanl. dioika, frukten en 3-rummig kapsel med vingade frön. D. innefattar o. 600 a-rter, bland dem flera, på gr. av knölarnas rikliga halt av stärkelse, kulturväxter, s. k. jamsrot. Viktigast äro D. ala'ta, cirkumtropisk, sannolikt från Himalajaområdet och med knölar av ända till 50 kg:s vikt, D. aculea'ta, från Indien, Kochinkina och Söderhavsöarna, odlad i Amerika, samt D. bata'tas, jamsrot, kinesisk potatis, brödrot, sedan uråldriga tider kulturväxt i Kina, numera odlad i hela Ostasien. Knölarna innehålla hos flera arter bitterämne, som avlägsnas genom tvättning, kokning el. röstning. Jfr Testudinaria. O. Gz. Dio'ser, kem., se Sockerarter. Diosgyör [di'åsjiör], stad i prov. Borsod, n. ö. Ungern, ö. om Bukkbergen, 5 km. v. om staden Miskolcz; 19,236 inv. (1920). D. har stora brunkolsgruvor, järnbruk med maskinfabrik, pappersbruk m. m. O. P. Dioskori'des, se Dioskurides. Diosku'rerna (grek. Dio'skoroi, »Zeusgos-sar»), grek, myt., Kastor (lat. C a s t o r) och Polydeukes (lat. Pollux), Ledas tvillingsöner med Zeus, enl. somliga myter (så hos Homeros) med hennes dödlige gemål Tyn-dareos och därför (särsk. i Sparta, huvudorten Helena och dioskurerna. Målning på en grekisk kanna. för deras dyrkan) även kallade T y n d a r i-derna; enl. en 3:e version är Polydeukes (liksom systern Helena) barn av Zeus och odödlig, Kastor (liksom systern Klytaimestra) av Tyndareos och dödlig. Då Kastor enl. en saga stupat i strid med ett annat brödrapar, afariderna, utverkade Polydeukes, för att ej behöva skiljas från brodern, Zeus’ tillåtelse att dela sin odödlighet med den fallne, varefter de omväxlande tillbringa varannan dag i Olympen, varannan i Hades. D. dyrkades av alla hellener, senare även av italiska folk ss. hjälpare i sht i siaktningens tummel och i svår sjönöd (uppenbarande sig ant. på vita hästar el. i de s. k. sanktelmseldarna, se E 1 m s e 1 d) samt ss beskyddare av ridderlig idrott, vari de själva besutto mästerskap ss. ryttare, Polydeukes därjämte ss. knytnävskämpe. Sagan låter dem deltaga i argonauttåget, den kalydoniska jakten och Herakles’ strid mot amasonerna. I Rom byggdes till tack för deras bistånd i slaget vid Regillus (496 f. Kr.) det s. k. Castors-templet vid Forum. Konsten avbildar D. ss. ynglingar, vanl. tillsammans med sina hästar (t. ex. de bekanta kolossalstatyerna på Monte — 407 — — 408 —