DTSRAELI 1839 med Mrs Wyndham Lewis, dels genom arv efter fadern 1848, dels genom författarskap och vänners ingripande. Sedan 1847, då han invaldes i underhuset av Buckinghamshire, hade han också en valkrets, som troget höll fast vid honom och hans politik. När Peel övergav det konservativa partiets principer och detta parti i gengäld svek Peel, hade den intellektuella eliten inom partiet, de ministeriella, följt sin gamle ledare. I detta parti måste D. ss. den ojämförligt främste talaren och största politiska begåvningen komma att spela den ledande rollen, trots det motstånd, som respektabla åskådningar och allmänna fördomar reste. Uppgiften att reorganisera partiet försvårades helt visst delvis genom det misstroende och det missnöje, som mötte D. i vida kretsar. Palmerstons nationella och populära utrikespolitik och konservativa inrikespolitik och Gladstones Manchesterlibe-rala finanspolitik gingo samtidens allmänna åskådningar till mötes och samlade sympatier kring det liberala whigpartiet. Det konservativa partiets ställning förvärrades ytterligare genom dess brist på ledare av allmänt erkänd duglighet och till tillräckligt antal för att göra partiet regeringsdugligt. Med utomordentlig energi och stor skicklighet gick emellertid D. till lösningen av uppgiften att reorganisera Englands konservativa parti. Framför allt sökte han frigöra sitt parti från dess till synes hopplösa protektionistiska program och vinna det för en jordbruksvänlig politik efter andra linjer (kompensation för det förlorade tullskyddet i form av skattelättnad). I Lord Derbys första ministär 1852 sökte han som ledare för underhuset och finansminister förverkliga det-tla program. Det konservativa partiet fick sålunda nöja sig med en regeringspolitik utan tullar; underhusets frihandelsvänliga majoritet förkastade icke desto mindre D:s budget och fällde därmed regeringen. I oppositionsställning kritiserade D. ministären Aberdeens svaga och famlande politik, som drev England in i Krimkriget, men gav ministären allt möjligt stöd för krigets lyckliga fullföljande. När ministären Aberdeen föll i jan. 1855, vägrade Derby — till D:s sorg — att bilda den nya regeringen, och Palmerston inträdde som ledare för en ny ministär. D. fortfor att vara oppositionens ledare i underhuset, till dess Derby 1858—59 (i 18 mån.) för andra gången ledde en konservativ minoritetsregering, ånyo med D. som ledare för underhuset och finansminister. Under denna regering övertog England styrelsen över Indien (från Ostindiska kompaniet) och gav detta välde en ny författning D:s budget byggde väsentligen på Gladstones principer och erhöll också dennes stöd. Svåra utrikespolitiska komplikationer avvecklades, samtidigt som Englands intressen tillvaratogos. Ministären ägde icke någon majoritet i underhuset och var för sin fortsatta tillvaro helt beroende av oppositionens splittring. Då mini stären, främst på D:s bedrivande, lade fram ett förslag i rösträttsfrågan och detta mötte svårigheter i underhuset, vädjade ministären till valmanskåren. Framgångarna i valen voro emellertid icke tillräckliga för att ge regeringen majoritet. På förslag av den unge Lord Hartington antog det nya underhuset ett misstroendevotum mot ministären, varefter denna avgick. Det liberala partiets splittring och radikalisering efter Palmerstons död 1865 gav de konservativa nya möjligheter. 1866 nödgades de ånyo taga regeringsställningen, på nytt med Derby som premiär- och D. som finansminister och underhusets ledare, på nytt utan majoritet i den folkvalda kammaren. Ministären sökte, efter påstötningar från drottningen och efter åtskillig tvekan från D:s sida, genom ett radikalt grepp i rösträttsfrågan fånga vind ur den demokratiska rösträttsrörelsen. Denna politik stod i god överensstämmelse med D:s tidigare torydemokratiska uppfattning men väckte betänkligheter el. öppen opposition både i konservativa och liberala kretsar. Genom sin utomordentliga behärskning av ämnet och en oerhörd retorisk och taktisk skicklighet lyckades D. att i huvudsak få regeringsförslaget antaget. Då Derby långa tider var sjuk, fick D. fungera som ministärens verklige ledare, naturligtvis under kontakt med premiärministern. I febr. 1868 lämnade Derby sin post, och D. blev premiärminister. Förhållandena tvingade ministären att upptaga den irländska frågan. Då Glad-stone lyckades vinna underhusets majoritet för den protestantiska statskyrkans avskaffande på Irland, beslöt D. att framlägga denna fråga för den nya valmanskåren, så snart den nya valrätten blivit till fullo genomförd. Valen i nov. 1868 gingo de konservativa emot, och kabinettet beslöt att omedelbart begära sitt avsked, utan att invänta underhusets domslut. Så blev D. åter ledare för oppositionen i underhuset med Gladstone som förste motståndare och premiärminister. Som ledare för oppositionen fick D. tid även till skönlitterärt författarskap. Han författade nu den politiska romanen »Lothair» (utg. 1870), där samtidens politiska strömningar och impulser skildras, men med mycken diskretion i fråga om de handlande personerna och deras insatser. Sitt största värde äger måhända denna roman som en briljant skildring av samtidens engelska aristokrati. Som politi — 455 — — 456 —