DISSEKTION ker var D. försiktig; han nöjde sig i huvudsak med att ställa ministärens misstag och olyckor i skarp belysning. Snart nog avverkade också Gladstone sin stora majoritet. Redan 1873 ville Gladstone efter ett nederlag i underhuset överlämna de allt besvärligare regeringsbestyren till oppositionen; D. avböjde emellertid att bereda Gladstone denna lättnad. Hans tid var ännu icke kommen. Inrikes- och utrikespolitiska svårigheter och motgångar hopade sig för Gladstone. När han i början av 1874 överraskade England med en upplösning av underhuset, led han ett svårt nederlag i de följ, valen. Gladstones ministär avgick omedelbart, och D. erhöll drottningens uppdrag att bilda ny regering. För första gången hade D. majoritet i underhuset; för första gången var han också omgiven av medhjälpare av allmänt erkänd skicklighet. D:s utrikespolitik var på en gång försiktig och beslutsam. Hans första lyckade drag var köpet av Suezaktierna, varigenom den viktigaste vägen till Indien kom under engelsk kontroll (1875). Gladstone var kritisk, men köpet visade sig även ekonomiskt vara en mycket god affär. För alt stärka banden mellan England och Indien — kanske också mellan sig och drottningen — genomdrev D. i parlamentet ett beslut, som gav Englands monark titeln kejsare av Indien (1876). I den orientaliska frågan, som fick skärpt aktualitet genom ryska intriger, turkisk grymhet och turkiskt vanstyre samt felslagna skördar på Balkan, sökte D., för alt hindra Rysslands expansion mot sunden, att bevara och stärka Turkiets ställning. Gladstone stämplade D:s politik som »proturkisk», krigisk och känslolös för de kristna Balkanfolkens lidanden under turkarnas grymma förtryck; den engelska opinionen gav emellertid D. sitt kraftiga stöd. D:s bestämda och försiktiga politik nådde sin avslutning på Berlinkongressen 1878 (se d. o.), och D. hälsades med stort jubel av det engelska folket, när han återkom från densamma med »fred med ära». D:s utrikesminister, Lord Derby, hade då redan skilt sin sak från D. och lämnat ministären av farhågor för krigiska konsekvenser. Ministärens inrikespolitik präglades av ett starkt socialt intresse. Sedan D. 1876 — ss. Lord Beaconsfield — flyttat över till överhuset och alltmer blivit upptagen av de utrikespolitiska frågorna, kunde han icke längre ägna denna del av ministärens politik någon större uppmärksamhet. En försämring av Englands ekonomiska läge samt politiska motgångar i Sydafrika och Afga-nistan förmörkade under 1870-talets sista år den politiska horisonten. När D. på förvåren 1880 upplöste underhuset och lät förordna om nya val, gingo dessa de konservativa emot. Nu lika litet som 1868 fann D. nödigt att invänta underhusets säkra misstroendevotum. D:s hälsa hade länge varit vacklande. Han hade emellertid krafter nog att vid sidan om sina politiska uppgifter fullborda sin roman »Endymion» (utg. 1880), en teckning av Englands aristokratiska politiska värld, men också en hyllning till kvinnans insatser. D. avled, under djup sorg från stora delar av den engelska nationen, 10/4 1881. Så avslutades en karriär, som haft många hinder att övervinna och därför så mycket starkare vittnar om mannens kraft, mod och snille. Det är emellertid blott rättvist att erkänna, att hindren icke blott lågo i hans börd utan också i hans karaktär, som icke alltid ingav förtroende. D:s politiska genius präglas av en egendomlig blandning av nykter realism och romantisk fjärrsyn, även den ofta mera klarsynt, än samtiden förstod. Som talare var han en av 1800-talets främste i England. Hans säkra, kalla sarkasm bildade ofta en bjärt kontrast till Gladstones moraliska patos. D:s politiska skrifter ulgåvos 1913 av W. Hutcheon under titeln »Whigs and whigg-ism», D:s politiska tal i urval 1882 av T. E. Kebbel (2 bd). Bland de många biografierna över D. märkas framför allt: W. F. Monypenny & G. E. Buckle, »The life of B. D.» (6 bd, 1910 —20, ny uppl. 2 bd, 1929) samt J. A. Froude, »The life of Lord Beaconsfield» (1890). I sv. övers, föreligger en briljant men icke fullt tillförlitlig levnadsteckning av A. Maurois, »D:s liv» (1927). Gg A. Diss, ital. re diesis, fra. ré dièse, eng. d sharp el. dis, mus., den med en halvton höjda tonen d; betecknas med noten för denna ton och ett kors (H) framför. Diss är enharmoniskt (se d. o.) identiskt med ess. Höjes diss med ytterligare en halvton, uppstår tonen dississ, som betecknas med noten för d och ett s. k. dubbelkors (X) framför. Dississ är enharmoniskt identiskt med e. Se A i s s. F. S-l. Diss., förkortning för dissertation (se d. o.). Disseke'ra (lat. disseca're, skära isär), ut föra en dissektion (se d. o.); även i överförd betydelse: i detalj blotta, plocka isär för undersökning. Dissektion [-fo'n], frampreparering av anatomiska detaljer med kniven soro huvudsaki. instrument. D. av människokroppen förekom redan i Egypten under ptolemeernas tid (enl. vad som uppges delvis på levande förbrytare), förbjöds under medeltiden av religiösa motiv och återupplivades först under renässansen (i samband med denna tids förfäktande av den kritiska naturiakttagelsens företräde framför den gamla auktoritetstron), särsk. av An — 457 — — 458 —