DISSELHOFF dreas Vesalius (se denne' men även av tidens konstnärer, ss. Lionardo da Vinci. Utvecklingen av andra anatomiska undersökningsmetoder å ena sidan, den alltmer fullkomnade kunskapen W. Hogarth: Dissektion på 1700-talet. om med d. påvisbara anatomiska detaljer å den andra ha under senare tid något minskat betydelsen av den rena d.; fortfarande erbjuda sig likväl för densamma såväl vetenskapliga problem som didaktiska uppgifter. A.-U. DFsselhoff, Julius, tysk teolog (1827—96), T. Fliedners (se denne) medhjälpare i Kaisers-werlh och sedan 1865 ledare för diakonianstalterna där. D. har ägnat ett betydande arbete åt diakonien, vården av sinnesslöa och idioter m. m. S. N. Disse'nsus (lat.), meningsskiljaktighet. Dissenters [dise'ntaz] (eng., till lat. dissenti're, vara av olika åsikt) kallas i England de protestanter (stundom inbegripas även katoliker), som vägrat att låta sig inordnas i anglikanska kyrkan. Numera brukas oftare beteckningen nonkonformisler. När reformafonen stabiliserades i England under Elisabet, ville man genomföra kyrklig uniformitet, och d. voro länge föremål för undertryckningsförsök. Med tiden måste man dock tillerkänna dem såväl religiös frihet som medborgerliga rättigheter (se Anglikanska kyrkan). Under de senaste årtiondena ha förhandlingar förts om återförening av kyrkan och d.; dessa ha likväl strandat, då d. avvisat det anglikanska kravet på reordination (biskoplig prästvigning) av deras predikanter. — I Sverige användes namnet d. om dem, som begagnat sig av rätten att utträda ur sv. kyrkan. Antalet var 1920 23,529. Deras förhållanden regleras genom k. f. 31/io 1873 ang. främmande trosbe-kännare (se d. o.) och deras religionsövning. Jfr Dissidenter. A. M-n. Dissertation [-Jo'n] (till lat. disserta're, grundligt dryfta), avhandling, disputation; nu nästan blott om utländska el. äldre sv. förhållanden. Disside'nter (lat. dissi'dere, avvika) betecknar urspr. dem, som avvika från varandra i religiös uppfattning. Så kallas den överenskommelse, som 1573 ingicks mellan katoliker och protestanter i Polen, pax disside'ntium. Sedan kom d. att avse dem, som i ett land avvika från den rådande kyrkan. Numera kallar man, särsk. i Tyskland, alla dem d., som varken tillhöra den evangeliska landskyrkan, romersk-katolska kyrkan el. judendomen, alltså både anhängarna till olika sekter och personer, som stå utanför varje religiös sammanslutning. Den tyska riksförfattningen garanterar rätt till utträde ur varje kyrkosamfund; d. få bilda rättsligt erkända samfund. Däremot erkänner katolska kyrkan principiellt icke någon rätt till utträde. Jfr Dissenters. A. M-n. Dissimilation [-Jo'n] (till lat. dissi' milis, olik). 1) Språkv., förändring av ett språkljud till större olikhet med i närheten förekommande identiskt el. likartat ljud; ofta till en början beroende på svårigheten att (hastigt) uttala två tätt på varandra följande lika el. likartade ljud. Ex.: sv. nyckel och fsv. lykil (till luka, stänga), sv. dial. valmar, vadmal, av äldre valmal; fra. Boulogne av lat. Bononia. Motsats: assimilation. E. H. 2) Naturvet., sammanfattningen av de kemiska processer, genom vilka de högt komplicerade organiska ämnena nedbrytas till enklare föreningar. H. W. Dissimulation [ fo'n] (till lat. dissimula're, till dis-, i sär, och simula're, likna), förställning, hemlighållande. Dissimulera, förställa sig. Med., förtiga el. genom vissa åtgärder dölja sjukdom, lyte el. fel, kroppsligt el. andligt. Motsatsen är simulera (se d. o.). Dissipa'torskorsten, fabriksskorsten med ra-diella öppningar i övre delen av murverket, genom vilka vinden kan blåsa tvärs igenom skorstenen och utsprida el. fördela röken. Härigenom minskas dennas skadliga inverkan på vegetationen. D. användes huvudsaki. vid rostugnar, glasbruk o. d. v. S. Dississ, mus., se D i s s. Diss moll, ital. re diesis minore, fra ré dièse mineur, eng. d sharp minor el. dis minor, mus., — 459 — — 460 —