DJURGEOGRAFI mit till användning, förete en rik mångfald av växlande typer, av vilka en del haft endast lokal utbredning, medan andra kunna betecknas som internationella. I stort sett kunna de i vårt land brukliga hänföras till följande huvudtyper: fallgropar, giller (ss. stock, läm och flake), snaror, saxar, fällor, fångstburar, nät samt gift. Av var och en av dessa huvudtyper finnas ett otal specialkonstruktioner. Då många av de brukade metoderna verka ödeläggande på viltstammen och vålla de fångade djuren onödiga plågor, har vår jaktlagstiftning betydligt inskränkt deras användning. Sålunda äro giller, vari nyttigt vilt kan lemlästas el. skadas, ävensom anordningar, farliga för människor och tamdjur (ss. gillrade skjutvapen och spjut), helt förbjudna. Andra anstalter, ss. fallgropar, få ej användas utan iakttagande av vissa säkerhetsföreskrifter och i vissa fall, ss. användandet av gift, endast efter särskilt tillstånd. Finare giller och snaror äro ock förbjudna utom i fjälltrakterna ovan odlings- och skyddskogsgränsen. Sax får endast brukas efter särskilt tillstånd och blott i vissa speciella fall, varjämte en del saxtyper äro helt förbjudna. — Litt.: E. Lönnberg, »Jakt och jaktvård» (i »Svenska jordbrukets bok», 1925). F. A. Bn. Djurgeografi, läran om djurens geografiska utbredning. Inom d. kan man särskilja olika discipliner. Sålunda söker den ekologiska d. fastställa det kausala sambandet mellan en trakts klimatiska el. ekologiska förhållanden och dess djurvärld el. mellan en djurarts el. djurgrupps utbredning och de ekologiska betingelser, som äro nödvändiga för dess existens. Däremot har den historiska el. genetiska d. till uppgift att förklara djurformernas nuv. och tidigare utbredning med hänsyn till jordens geologiska historia. Liksom den ekologiska kan den historiska d. utgå ant. från de geografiska enheterna, d. v. s. de olika områdena, el. från de systematiskt-zoologiska, d. v. s. de olika djurarterna el. djurstammarna. Båda disciplinerna komplettera varandra och sträva mot ett gemensamt mål: att kausalt förklara de skilda trakternas olika faunor och de skilda djurarternas olika utbredning. — Medan i världshaven liksom i sötvattnen ett djurliv förekommer på alla nivåer från ytan till de största djupen, inskränker sig på landområdena djurens förekomst till själva markytan och det därpå befintliga växttäcket; under markytan nedtränga djuren endast till obetydligt djup; däremot utgöra luftlagren till ansenlig höjd (åtm. c:a 1,000 m.) ett tillfälligt före-komstområde för talrika djurformer. — Med hänsyn till de skilda djurarternas, släktenas el. stammarnas utbredning kan man särskilja flera olika utbredningstyper. Vissa djurformer äro kosmopolitiska, andra bundna till bestämda klimatiska zoner el. till bestämda miljötyper, men påträffas överallt, där dessa miljötyper äro förhanden, andra åter äro inskränkta till enstaka, begränsade områden. Inom den sistnämnda utbredningstypen skiljer man mellan autoktona former, d. v. s. sådana som utvecklats inom ett bestämt område och alltjämt förekomma där, samt immigranter el. heteroktona former, vilka utvecklats annorstädes och senare invandrat i sitt nuv. förekomstområde. Djurformer, som äro strängt begränsade till ett bestämt område och kännetecknande enbart för detta, kallas endemiska. Om en djurart el. djurgrupp uppträder inom begränsade, men från varandra skilda områden, medan den saknas i mellanliggande trakter, talar man om d i s k o n t i -nuerlig utbredning. Kan man i fråga om en diskontinuerligt utbredd djurform skilja mellan ett huvudområde för utbredningen samt ett el. flera smärre förekomstområden, vilka kunna antagas ha tidigare sammanhängt med el. utgjort delar av det förra, benämnes djurformen inom de smärre förekomstområdena relikt. — Genom ett jämförande studium av djurarternas utbredningsförhållanden och av faunans sammansättning inom olika områden har man sökt genomföra en d j u r g e o g r a-fisk indelning av haven och landområdena. Emellertid har det visat sig, att någon generell, d. v. s. för alla djurformer gällande indelning icke kan genomföras. Indelningen leder till olika resultat, allteftersom den ena el. andra djurgruppens utbredning lägges till grund. I viss mån torde detta stå i sammanhang med olika gruppers skilda utbrednings-och anpassningsförmåga, men den viktigaste orsaken torde vara, att olika djurstammars utbredning ägt rum under olika geologiska åldrar, varvid utbredningsmöjligheterna på gr. av förändrade klimatiska och topografiska förhållanden varit olika. I sht gäller detta för landfaunan. Som exempel må anföras, att daggmaskarnas el. landmolluskernas utbredning ger anledning till en väsentligt annan regionindelning än däggdjurens. Störst intresse tilldrager sig emellertid av flera skäl den indelning, som baserar sig på däggdjurens utbredning, ty tack vare vår kännedom om den tertiära däggdjurs-faunan har åt detta djurgeografiska system kunnat givas en historisk bakgrund, vilken i sin ordning varit av största betydelse för tolkningen av kontinenternas geologiska utbildning. Den första djurgeografiska indelningen av vetenskaplig betydelse gjordes av den engelske zoologen P. L. Sclater 1858, som därvid utgick — 503 — — 504 —