DJURRIKET psychologie vom Standpunkte des Biologen» (1926). G.A.J. Djurriket. Då de organiska varelserna sannolikt urspr. varit encelliga och de flercelliga utvecklats från dem i 2 riktningar, högre växter och djur, är det lätt förklarligt, att det ofta är svårt att fastställa, var man bland de encelliga bör draga gränsen mellan växt- och djurriket. Vissa encelliga äro otvivelaktigt växter, andra lika säkert djur, under det att åter andra intaga en mellanställning, t. ex. gisseldjuren (se d. o.), el. som bakterierna differentierat sig så, att de knappast kunna hänföras till varken växter el. djur. E. Haeckel (se denne) har därför föreslagit en indelning av organismerna i 3 grupper, djur, växter och protister el. urvarelser, till vilka sistnämnda alla encelliga former med undanlag av de encelliga algerna skulle räknas (se Djur). — Är gränsen mellan encelliga växter och djur ofta ej skarp, så råder numera härom ej någon tvekan beträffande de flercelliga organismerna. I äldre tider däremot förde man till växtriket vissa djurgrupper, framför allt sådana, som äro fastsittande och till det yttre erinra om växter. Under 1500- och 1600-talen behandlades i regel svampdjur, koralldjur, hydroidpolyper och mossdjur i samband med marina växter; först 1727 visade en fransk läkare, de Peyssonel, att de nämnda grupperna tillhörde d., ehuru hans mening först efter flera decennier blev allmänt antagen. Så för Linné i l:a uppl. av »Syslema naturæ» dessa former under namnet Litho'phyta till kryptogamerna. De av de Peyssonel i d. inordnade organismerna kallades Polypi och kommo efter hand att omfatta en del andra djur, z o o f y t e r el. djur-växter, ett namn, som urspr. ej avsåg koralldjuren. Dessa ansågos av en del forskare under 1600-talet, ja, t. o. m. senare, tillhöra stenriket och vara kristallisationsprodukter ur havsvattnet. Vid överförandet av litofyterna till d. räknades urspr. även kalkalgerna dit, då bl. a. Linné ansåg, att endast djuren kunde avsöndra kalk. Den första indelningen av d. träffa vi hos Äristoteles (se denne). Under hela medeltiden och början av den nyare förbättrades knappast dennes system. Först J. Ray, som införde begreppet art (sed. o.), arbetade vidare på de uppslag Äristoteles givit och uppställde ett system för däggdjur och fiskar; de senare indelades i brosk- och benfiskar. Även bland leddjuren urskilde han åtskilliga grupper, som delvis återfinnas i de av hans efterföljare, Linné, uppställda systemen. Genom införandet av den binära nomenklaturen (se Artnamn) samt genom uppställandet av klasser och ordningar lade Linné grunden till en verklig systematik. I 12:e uppl. av sin »Systema naturæ» (1758) indelade han d. i 6 klasser: 1) Mammalia, däggdjur, med ordn. Prima'tes, Bruta, Feræ, Glires, Pe'cora, Belluæ, Cete. 2) Aves, fåglar, med ordn.. Acci'pitres, Picæ, A'nseres, Grallæ, Galli'nce, Pa'sseres. 3) Amphi'bia, kräldjur, med ordn. Re'ptiles, Serpe'ntes, Nantes (hajar, rockor, m. fl.). 4) Pisces, fiskar, med ordn. A' podes, Jugula'res, Thora'cici, Abdominales, Branchioste'gi. 5) Inse'cta, leddjur, med ordn. Coleo'ptera, Hemi'ptera, Lepido'ptera, Neuro'ptera, Hy-meno'ptera, Di'ptera, A'ptera (bl. a. spindlar, kräftdjur, tusenfotingar). 6) Vermes, maskar, med ordn. Intesti'na, Mol-lu'sca, T esta'cea, Litho'phyta, Zoo'phyta. Ehuru Linnés system i många avseenden var artificiellt, förstod han dock att som indelningsgrund vid djurgrupperingen välja systematiskt viktiga karaktärer, och många av hans ordningar beslå ännu. Svagast är indelningen av hans 6:e klass. Så t. ex. fördes till Intesti'na vissa maskar, pirålen och den s. k. skeppsmasken, till Mollu'sca maneter, havsane-moner, vissa snäckor, bläckfiskar och tagg-hudingar, till Testa'cea övriga blötdjur, rank-fotingar och rörmaskar, under det alt koralldjuren uppdelades på Litho'phyta och Zoo'-phyta. Ett beaktansvärt framsteg i systematiken gjordes i slutet av 1700-talet av Lamarck, som förutom Linnés 4 första klasser, som han sammanfattade under namnet ryggradsdjur, urskilde 10 klasser av ryggradslösa, näml, mol-lusker, rankfotingar, annelider (högre maskar), kräftdjur, spindlar, insekter, maskar (intesti-nal-), slråldjur (tagghudingar och manetdjur), polyper och infusorier, de sistnämnda uppställda av O. F. Müller. Hittills hade d:s indelning särsk. beträffande de lägre djuren huvudsaki. baserats på yttre karaktärer. De olika evertebratgrupperna stodo mer el. mindre sidoordnade bredvid varandra, ehuru Lamarck antytt, att de kunde sammanföras till större enheter. Detta utfördes av den jämförande morfologiens grundläggare, Cuvier, som samtidigt med att han ökade Lamarcks klasser, delade d. i 4 provinser el. huvudgrenar. Cuviers system 1812 hade följande utseende: 1) Vertebrala. Linnés 4 klasser. 3:e klassen kallades dock Reptilia. 2) Mollu'sca. Klasser: Cephalo'poda, Ptero'po-da, Gastro' poda, Ace'phala, Brachio' poda, Cirro' poda (rankfotingar). 3) Articulala. Klasser: Anneli'des, Crusta'cea. Arachnoi'des, Inse'cta. 4) Radiala. Klasser: Echinode'rmata, Intesti'-na, Acale'phce, Polypi, Infuso'ria. — 517 — — 518 —