DOCKA skor, gjorda av lera el. sten. Det är vanskligt att avgöra, om dessa varit d. i numera bruklig mening, leksaker. Snarare torde de ha tjänat något magiskt el. kultiskt ändamål. Med visshet känner man emellertid leksaks-d. från Egypten, Assyrien och Babylonien, och säkerligen voro dylika i bruk under medeltiden. Bevarade d. finnas från de senaste 4 el. 5 årh. av europeisk kultur. De äro mestadels klädda som Käthe Kruse-dockor. fullvuxna damer, mera sällan som herrar, men ofta som barn, gärna lindebarn. Fr. o. m. 1880-talet äro d. mestadels barn-d. Nordiska museet äger en imponerande samling sv. d., de äldsta från 1600-talet. — 1800-talsindustria-lismen med Nürnberg som centrum utvecklade och banaliserade tillverkningen av d. Flera kraftiga försök ha gjorts att giva d. en mera personlig och konstnärlig prägel; banbrytande är här Käthe Kruse. —• D. ha tillverkats av de mest olika material, förr lera, trä, lappar och tyg, vax, senare även porslin, papier maché, celluloid, gummi m. m. Pappers-d., handmålade el. tryckta arkvis för att klippas ut, ha funnits under flera årh. — En grupp för sig intaga de d., som avse att begagnas vid d.-teatrar. Dylika äro som kulturföreteelse mycket gamla (se Marionett och K a s p e r-teater). — På Nordiska museet finnes en d.-teater gjord efter gamla Operans scen samt en av C. F. von Breda målad dylik från 1790-talet. /. D. förekomma ofta hos naturfolken som barnleksaker, t. ex. hos indianer, eskimåer och nordasiater. De kunna vara tillverkade av olika material, ben, trä el. lera, och målade el. prydda med ristningar, angivande tatuering, klädesplagg el. dyl. Ibland ha de också verkliga kläder. Där d. göras av lera, ss. hos Chaco-indianer, förenklas de ofta, så att t. ex. lemmarna utelämnas, då de ändock lätt slås av. D. ha ej sällan ett visst pedagogiskt syfte, i det de framställa demoner el. gudomligheter med sina attribut, vilka barnen alltså skola lära sig att känna igen. G. B-r. 2) Konsthist., se Baluster. 3) Sjöv., benämning dels på avstängbar bassäng i vissa tidvattenshamnar för fartygs lossning och lastning (våta d., h a n d e 1 s d o c-kor), dels på anordning för fartygs torrsättning i och för bottenundersökningar, -reparationer o. d. (torr- el. flytdockor, skeppsdockor). För samma ändamål som skeppsdockor användas även slipar (se d. o.). — Våta d. anordnas endast i hamnar, där skillnaden mellan ebb och flod är synnerligen stor el. där tidvattensströmmarna äro mycket starka. Dessa d. användas i t. ex. London och Antwer-pen men icke i New York och Hamburg. Det största och för världshandeln viktigaste docksystemet är Londons med en vattenareal av 2,600 har och en kajlängd av 45 km. Våta d. äro försedda ant. med enkla el. dubbla d.-portar, som i senare fallet bilda en sluss, vilken medgiver fartygens in- och utlöpande vid olika tidvattensförhållanden; vid enkla d.-portar sker in- och utlöpande av fartyg endast vid högvatten. — Tor r-d. ha använts i över 400 år. Den första torr-d. i England byggdes i Portsmouth 1495—96 av trä. I Sverige byggdes den första, den s. k. Polhemsdockan i Karlskrona, insprängd i berget, på 1720-talet. Torr-d. sprängas ant. i berg el. byggas av betong, stundom med stenklädsel. De tillslutas mot sjön medelst d.-portar, ofta byggda av stålplåt och rörliga i gångjärn vid sidorna av d.-mynningen. Stundom användes i stället en flytande d.-sätt, som inpassas mot tätningsfalsar i d.-mynningen och där nedsänkes genom insläppande av vatten i vissa rum i sätten. För länsning av torr-d. användas ofta elektrodrivna centrifugalpumpar, placerade i en nedsänkt pumpkammare vid d:s sida. Det indockade fartyget vilar med kölen på en blockrad i d:s mittellinje. I nyare d. för handelsfartyg förekomma dessutom vrid- och skjutbara slagblock på sidorna om kölblocken. Slagblocken ansättas mot fartygsbotten, sedan fartyget tagit kölblocken. I d. avsedda företrädesvis för större krigsfartyg förekommer utom kölblock — 543 — — 544 —